[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Pokémon Black Version 2″ developers=”Game Freak” publishers=”Nintendo” platforms=”Nintendo DS” genres=”” release_date=””]
Jag växte upp när pokémon-hysterin blåste som värst; när TV-serien blev en succé, spelen blev omedelbara klassiker och korten brände hål i stackars föräldrars plånböcker. Nu har det gått strax över 13 år sedan de första spelen (Pokémon Red, Yellow och Blue) släpptes till Gameboy, och sedan dess har det släppts svindlande 20 spel i huvudserien. Jag har inte rört spelen sedan jag gick i mellanstadiet, men nu är det dags att återigen ge mig ut på äventyr som målmedveten pokémontränare i Pokémon Black Version 2.
Inget nytt under solen
Man påbörjar spelet som en ung kille som bara vill börja träna Pokémons. Inom kort får man välja sin första Pokémon som man får av en karaktär som tidigare spelare kommer minnas från det första Pokémon Black/White, vid namn Bianca. Efter det visar Bianca hur man hittar och fångar Pokémon varpå man släpps fri att spela vidare på egen hand, utforska världen och ta sig vidare på den röda tråden. Inom kort kommer man i kontakt med den onda gruppen Team Plasma som vill ta över världen och stjäla Pokémons.
Låter det bekant? Precis, det verkar inte ha hänt så mycket över det senaste decenniet vad gäller spelkonceptet. Spelet går i princip ut på att gå från stad till stad, möta gymledare i pokémondueller och således låsa upp nya delar av världen. Under tiden springer man omkring och letar, fångar och tränar nya Pokémons som man använder för att besegra sina motståndare i turbaserade strider. Så här var Pokémon till Gameboy när jag var liten, och så är det idag.
Den stora nyheten är väl att det finns nya Pokémons och att grafiken är i 2.5D, men utöver små detaljer i övrigt så tycker jag inte att det är särskilt annorlunda från något av de tidigare spel i serien som jag har testat. Nu kan man alltid fråga: Varför laga någonting som fungerar? Mitt svar är: För att göra det bättre. I det här fallet tycker jag inte att Pokémons spelkoncept har åldrats som vin, och hela spelupplevelsen känns förlegad på så många sätt att besvikelsen bubblar inom mig.
Outvecklad design och grafik
Att fantasin är som bortblåst gällande designen av alla nya Pokémons talar för sig självt, men mitt största klagomål är i hur spelet är uppbyggt rent designmässigt. Karaktärer kommunicerar i korta textrutor utan röstskådespel, världen är uppbyggd i rutor (tiles) och både musik och ljudeffekter är traditionellt blipp-bloppigt. Grafiken och 3D-modellerna i städer och miljöer ser hafsig och billig ut och skär sig mot de 2D-sprites som används för karaktärer och Pokémons och är tråkiga och repetetiva att gå omkring i och utforska. Hade spelet släppts för tio år sedan hade det kanske varit värdigt – men idag? Förlegat, som sagt.
Någonting som jag inte märkte under min genomspelning, förrän en kamrat påpekade det, var att Pokémon Black Version 2 känns allmänt segt och långsamt. Animationerna i menyer och dialogrutor måste ladda färdigt innan man kan trycka bort dom, vilket resulterar i att man sitter och trycker på A-knappen i ren frustration för att komma vidare. Detta gäller även för strider: startanimationen som dyker upp tar en evighet, . Faktum är att jag redan efter första speltimmen fick både ont i tummen av allt tryckande, och kramp i handen av att samtidigt hålla uppe konsollen.
Handlingen lika tunn som karaktärerna
Vad gäller handlingen så är den så tunn att jag fann mig själv sökandes förgäves efter en röd tråd, någonting som också var en stor besvikelse. Den lilla handling som finns är identisk med hur jag minns den från originalspelen, och att ingen utveckling skulle ha skett på det området efter att Pokémon har blivit en så stor succé över åren är ju nästan skrattretande. Hade man bytit ut ”Team Plasma” mot ”Team Rocket” och döpt huvudpersonen till ”Ash Ketchum” skulle spelet lika gärna ha kunnat vara Pokémon Red/Blue från ’99.
Karaktärerna i spelet är lika tråkiga som handlingen. Jag kanske missar någon viktig poäng med att alla karaktärer i spelet är totalt intetsägande och färglösa – kanske är det en del av den retrospektiva pokémon-känslan – men min gissning är att det inte var en större prioritet under utvecklingen, liksom resten av berättandet. Dialogerna är också hafsiga, för vem avslutar exempelvis ett samtal med ”Fånga många Pokémons!”? Det låter ju genant även i Pokémonvärlden.
Nej, Game Freak, ni behöver inte laga någonting som fungerar. Men ni kan väl åtminstone se till att det utvecklas och blir bättre med tiden? Att det ännu inte har släppts ett Pokémonspel i 3D är deprimerande. 3D-grafik för Pokémons har ju redan beprövats i diverse spinnoffs såsom Pokémon Stadium till N64, eller PokéPark Wii, så varför skulle det inte fungera för en titel i huvudserien? Om spelen fortsättningsvis inte kommer att utvecklas mer än vad de har gjort sedan jag var barn så tycker jag synd om ungarna som luras till att köpa dom i fortsättningen.
Inte enbart dåligt
Trots hårda ord så går det inte att förneka att Pokémon Black Version 2 förvisso är ett klassiskt och måttligt välgjort spel, och ur rätt synvinkel är det positivt att Pokémonserien inte har fördärvats över åren som en följd av dåliga designval. Så, om man ignorerar alla förhoppningar på att en dag få se ett Pokémonspel som faktiskt bygger vidare på kärnkonceptet, så lever spelet upp till förväntningarna och kommer säkert göra gamla och nya fans nöjda. Pluspoäng i kanten utdelas av hänsyn därtill, men inte mer än så.