Silent Hill: Downpour

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Silent Hill: Downpour” developers=”Vatra Games” publishers=”Konami Digital Entertainment” platforms=”Playstation 3, Xbox 360″ genres=”Skräck” release_date=”2012-03-30″]

Let’s face facts, Silent Hill är inte den spelserie som har bevarats bäst genom åren. När Silent Hill: The Room släpptes till Playstation 2 började besvikelserna avlösa varandra med varje nytt krystat försök att nå upp till originalspelens glans. Men Downpour lämnar mig med en annan känsla. Kanske är det dags att torka sig om näsan och inse att denna legendariska skräckserie aldrig kommer att bli vad det en gång var, och istället öppna ögonen för vad den har blivit idag.

På fri fot i Silent Hill
Äventyret kretsar kring Murphy Pendleton, en fånge som enligt beslut ska flyttas från ett fängelse till ett annat. Väl på fångbussen, med ett gäng andra dömda män, hinner busschauffören inte gira för ett plötsligt stup i närheten av staden Silent Hill, kör av vägen och kraschar nedför en sluttning. Murphy lyckas kravla sig ur vraket, ta sig ifrån platsen varpå hans liv omedelbart blir en kamp mellan att fly från lagens långa arm och hitta en väg genom den mystiska staden med alla dess bisarra hemligheter.


Pussel och problemlösning
Liksom i tidigare spel i serien går en stor del ut på att lösa pussel av varierande krånglighet. Dessa handlar ofta om att finna en nyckel till en dörr eller lista ut mönstret i ett mekaniskt system, vilket medför krav på utforskning och skattjakter som gifter sig väl med de mörka, hotfulla miljöerna. Dessvärre innebär detta, som vanligt, att en stor del av spelet utgörs av att  springa längs med väggar tills man hittar något intressant föremål på ett bord eller liknande, vilket snabbt blir repetetivt och endast vägs upp av att miljöerna i sig är fantastiskt trovärdiga och detaljrika.

Annorlunda på gott och ont
Faktum är att Downpour skiljer sig en hel del från sina föregångare på både gott och ont. På det positiva så har miljöerna och den visuella stilen bevarats väl, och det känns verkligen spännande att besöka de olika hus och byggnader som man stöter på. Att spela i tredjeperson funkar faktiskt överraskande bra och utvecklaren har uppenbarligen insett att det inte är så kul att rycka i hundra låsta dörrar för att hitta en enda olåst, så den här gången går nästintill samtliga dörrar att öppna eller låsa upp. Pusslena är smakfullt abstrakta, ibland långsökta, precis som det ska vara i Silent Hill. Som exempel ska man tidigt i spelet hitta en sladd som startar en vattenkokare som sprutar ånga på ett fönster och avslöjar en sifferkod på det frostiga glaset.

På det dåliga så existerar inte det minsta förtroende för spelarens slutledningsförmåga, vilket man påminns om i form av ett oändligt flöde av hjälprutor, tutorials och kommentarer från Murphy ämnade att hjälpa spelaren på rätt väg. Till och med nya delmål annonseras med en textrad och utropstecken i övre vänstra hörnet, som om det vore ett uppdrag i ett rollspel. Det blir heller aldrig direkt svårt att hitta föremål i närheten, när de alltid avslöjas med en inforuta innehållande en bild av korrekt knapp att trycka på. Som ett spel främst riktat mot en äldre publik så känns allt detta handhållande relativt onödigt och skruvar ned inlevelsen några snäpp.


Påklistrade gimmickar
Downpour lider också av en del finesser som bäst kan beskrivas som gimmickar. Då och då träffar man på ett otäckt, nebulosa-liknande monster som man måste fly från på förutbestämda banor för att ta sig vidare. Ibland måste man göra onödiga quicktime-events, exempelvis som att hjälpa Murphy att klättra upp för en stege genom att man trycker på vänster och höger trigger-knapp i repetition. Värst är nog ändå den absurt stora mängd vapen som går att hitta i miljöerna, såsom yxor, träplankor, flaskor, stolar, stekpannor, brandsläckare och allt möjligt bråte. Det känns inte som att dessa finesser tillför någonting väsentligt till upplevelsen, som om de bara lades till för att fylla ut innehållet.

Ficklampan är ens bästa vän
Monsterna är sig lika; nedblodade köttstycken på ben med omättad mordlust. Den här gången kommer de dock ut i stora mängder när det regnar, vilket innebär att Murphy gör bäst i att hålla sig inomhus när det börjar mulna till. De känns även mer aggressiva och stryktåliga än tidigare spel, och striderna är mer actionorienterade tack vare ett mer intuitivt stridssystem och mindre stela kontroller. Man får dock vara lika sparsam med ammunition och medkits som vanligt, och överlevnadsaspekten finns fortfarande där. I helhet så lyckas spelet väldigt bra med att bygga upp en spänningsfull atmosfär där ficklampan är ens bästa vän och monster endast gör entré när man precis har börjat slappna av en aning.


Kunde varit bättre… ändå bra
Detta är en ny form av Silent Hill, men spelet överraskar med sin finslipade presentation och överlag balanserade gameplay. Det hade möjligtvis varit intressantare med en mer motiverad karaktär än en rymd brottsling, vilket kontrasterar starkt med de familjefrågor som har drivit huvudkaraktärerna i tidigare spel, men det är en smal sak. De få klagomål på mainstream-utvecklingen av detta moderna skräckspel förändrar inte att det här är en riktigt kuslig och spännande upplevelse som absolut kan rekommenderas till fans och skräckälskare med ett öppet sinne.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.