[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Star Wars: Tiny Death Star” developers=”LucasArts/NimbleBit” publishers=”Disney” platforms=”iOS / Android / Windows 8 / Windows Phone” genres=”Management simulator” release_date=”7 november 2013″]
Star Wars: Tiny Death Star är det första spelsläppet sen Disney tog över skutan, något som säkert vållat en del oro i leden. Själv räknar jag mig inte till die-hard-fansen (även om jag blev så grinig av episod I och II att jag fortfarande inte sett episod III) men upplever ändå blandade känslor inför det hela. Vad man åstadkommit är helt enkelt en Star Wars-version av management simulation-spelet Tiny Tower. Troligen ett bra drag, eftersom Tiny Tower utnämndes till årets spel av Apple 2011.
Som i andra spel i samma genre, typ Sim Tower, Theme Hospital eller Railroad Tycoon gäller det att bygga grejer för att tjäna pengar så man kan bygga grejer. Den här gången har kejsar Palpatine och Darth Vader den listiga planen att finansiera sitt dödsstjärnebygge med hjälp av kommersiella krafter istället för rå despotism. Fast lite i smyg skall det också byggas hemliga källarvåningar med mer typiskt imperietema.
Hissen drar in kulor
Japp, det skall byggas dödsstjärna/shoppingcenter. Spelarens uppgift är exempelvis att placera ut bostäder, butiker och annat, fylla på lagren, leta reda på rebellspioner och köra hiss. Köra väldigt mycket hiss. Således kanske det Star Wars spel hittills med allra minst action – villket inte nödvändigtvis är nånting dåligt.
Hissen är en viktig del i spelet eftersom det är med den du transporterar rund dina bitizens i dödsstjärnan. Den står också för en del av inkomsterna i spelet eftersom passagerarna lämnar dricks (förutom när man släpper av dem i källaren istället för våningen de bad om).
Dina bitizens berättar om liv och jobb på sitt eget sociala nätverk. Oklart om det har någon inverkan på spelet.
Efter ett tags spelande kan jag konstatera att det inte sker någon uppenbar svårighets-stegring, utom att det blir dyrare och dyrare att bygga nya våningar. Motivationen att hålla intresset uppe är istället att låsa upp och samla på sig nytt innehåll. På ett sätt är det lite tråkigt att det inte händer så mycket, men samtidigt är det rätt skönt för mig som lätt blir stressad av managementspel, att invånarna (kallade ”bitizens”) inte blir ledsna av att det finns för få papperskorgar, att rebellspioner inte knycker ritningar eller att det inte bryter ut eldsvådor i kontrollrummet, sånt där som annars är typiskt för genren.
Förr när folk spelade managementspel visste de att det kunde bli en del väntan på att fortsätta medan saker och ting byggdes klart. Nuförtiden går det förstås att kringgå, genom att lägga ut så kallade Imperial Bux som man samlar på sig i begränsad utsträckning under spelets gång. Och, även om erbjudandena om mikroköp aldrig är särskilt påträngande i det här spelet, så finns det möjlighet att göra av med pengar som en varslad mellanchef på konferens för den som vill. (Men möjligheten att helt låsa mikroköpen finns också)
Uppjazzad hissmusik
Precis som i Tiny Tower och många andra spel från NimbleBit är det retrobetonad grafik som gäller, vilket ju är bra om man gillar små gulliga pixliga gubbar, men det är inte utan att en undrar om det är en medveten strategi för billigare grafikutveckling som råkar rida på en trendvåg. Men, allt flyter på snyggt och raskt – det enda som egentligen behöver ladda lite är menyn för mikroköp av spelvaluta.
Alla gallerior har väl förhörsrum i källaren, eller?
Vad gäller spelets ljudeffekter känns det mesta av små vissel, tut och pip igen från filmerna och andra spel. Musiken består av uppjazzade hissmusiksversioner av de kända styckena ur filmsoundtracket – passande på ett lite fulsnyggt sätt eftersom hissens roll i spelet är såpass central. Hissens ljudeffekter går mig en smula på nerverna, men som tur är försvinner de emellanåt.
Nördrage
Förtjänsterna och det stolta arvet till trots trivs jag inte riktigt med – och har kanske aldrig gjort – att i Star Wars-miljö spela Dom Onda. Hur liten och gullig kejsaren än är och hur mycket Vader än får spela korkad sidekick så tänker jag fortsätta heja på rebellalliansen.
Vidare svider det lite i hjärnans nördcentrum när mina bitizens namn och utseende och en del annat är slumpmässiga hopkok av referenser, vilket exempelvis kan leda till att en leksaksaffär vid namn Toydarian Toys utan tanke på logik eller kanon bemannas av en stormtrooper vid namn Jude Porkins, en ewok som heter Bevel Grey samt rebellpiloten Owen Valorum.
Genom att utföra små uppdrag mot betalning hjälper du dina homies Kejsarn och DV att göra kaos i galaxen.
Således, kan man tycka, är det inte så mycket ett riktigt Star Wars-spel, utan ett tunt lager Star Wars, försiktigt penslat på en förenklad variant av ett två år gammalt succéspel. Men på nåt vis funkar det iallafall, för det är mestadels gjort med kärlek och humor, två saker man ofta kommer långt med. Troligen riktar sig spelet till en yngre publik än jag (dock med åldersgränsen 9+), men spelglädjen lyckas infinna sig åtminstone för en halvtimme i taget. Smolket i bägaren är att man kanske haft lite bråttom med release, eftersom spelet under dagen kraschat flera gånger av till synes normalt spelande.
[youtube id=”X-c2LVcB2GQ” width=”600″ height=”350″]