[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Super Mario 3D World” developers=”Nintendo” publishers=”Nintendo” platforms=”Wii U” genres=”Plattform” release_date=”29 november”]
Jag är en Nintendofan och älskar de flesta av deras varumärken, framför allt de med namnen Zelda och Mario i titeln. Som spelskribent förstår ni att det uppstår konflikter när man ska närma sig ett spel som man är intim och emotionell med och kritisera det objektivt. För denna recension kommer det i slutet att finnas min personliga tolkning som den intresserade kan läsa för att kanske få en mer nyanserad tolkning av Super Mario 3D World.
It’s me, Mjaurio!
Super Mario 3D World är programmerad i kattens tecken, något som inte bara märks på det här spelets maskotdräkt, utan genomsyrar hela spelet. Men spelet innehåller många dräkter och krafter som tillåter spelaren att bemöta hindren i banorna på olika sätt. Tanookidräkten är ett kärt återseende som dessutom finns i superversion om man fastnar på en viss bana. Men här finns även lådor att ha på huvudet som ger figurerna egenskaper som att skjuta kanonkulor eller generera pengar. Det tveeggade svärdet, stjärnan, som i tidigare spel stjälpt lika mycket som det hjälpt har i Super Mario 3d World den trevliga egenskapen att dess kraft sprider sig mellan spelare vid beröring.
De nya blocken Mario och kompani kan ha på huvudet måste vara en blinkning åt Minecraft.
Banorna är färggranna och finurligt konstruerade med särskilda hinder som centrala teman. Inte en bana är den andra lik och de är lagom långa, innehåller många hemligheter och alternativa utmaningar för dom som vill. Men banorna är också linjära på det sättet att de påminner om sina 2D-varianter. Det reducerar upptäckarlusten till stjärn- och myntjakt, vilket jag kan tycka är bortkastad potential.
På den välkända världskartan dyker det för jämnan upp bonus- och extrabanor som både är roliga avbrott och ger en chans att andas ut mellan de ganska ansträngande banorna. Ibland förgrenas vägen på kartan till två banor som båda leder vidare, där en av dem är lite extra jävlig och en är lättare. Ett lika snillrikt som självklart inslag. Längre in i spelet sker något underligt: världarnas tema representeras inte längre i banorna. Kanske något obetydligt, men ändå något som bryter inramningen.
Kanske det estetiskt vackraste Mario-ögonblicket jag upplevt. Jag är både glad och ledsen att det varade i just ett ögonblick.
Blås! Peka! Vrid!
Super Mario 3D World kan spelas med alla tänkbara kontroller tillgängliga till Wii U: wiimote, wiimote med nunchuk, pro controller och gamepad. På det här området trodde jag aldrig att jag skulle hitta något att klaga över, men det är svårt att acceptera kontrollbrister i ett Mario-spel. Inte heller trodde jag att Nintendo själva skulle sjunka så lågt till att använda gamepadens funktioner som gimmicks.
Då och då möts man av en banor som kräver att man använder sig utav gamepadens touch-funktion eller mikrofon för att aktivera block och avancera mot slutet. Dessa moment bryter upp flödet på ett negativt sätt och är mest bara eländiga. Spelar man på en wiimoten händer det för jämnan att man störtar ner, gärna i en avgrund, då figuren får för sig att göra den klassiska rumpattacken vid minsta skakning av kontrollen. Något som är otroligt irriterande och gör att det är näst intill olidligt att spela med wiimoten.
Ett annat irriterande moment är att man använder samma knapp för att plocka upp skal, skjuta eldbollar, riva med klor och springa, som för att plocka upp sina kamrater. Det resulterar i att man i trängda och stressade lägen av misstag plockar upp och kastar sin kompis. Och ofta kastar dem mot döden. En bättre metod hade varit att man, som i New Super Mario Bros. Wii U skakat kontrollen för att bära någon annan, istället för en av de två knappar man använder mest. Det hade löst många onödiga dödsfall.
Nej, släpp mig! Oj förlåt, jag skulle bara springa. Kasta mig inte i lavan! Oj förlåt, jag skulle bara…
Som ofta med spel i den tredje dimensionen kan synfältet och kameraperspektivet bli ett problem och Super Mario 3D World är inget undantag. Det tar ett tag att lära sig bedöma avstånden till plattformar och fiender innan man börjar behärska de livsavgörande hoppen. Kameran går att styra på vissa banor men enbart i 45 graders vinkel åt vardera håll vilket inte hjälper mycket. Men banorna är designade med kamerabegränsningen i åtanke, så det är egentligen ett problem av avtagande karaktär.
Välkommen tillbaka Peach!
Precis som de senaste Mario-spelen är Super Mario 3D World ett tillika hardcore plattformsspel som partyspel och det går lika bra att spela ensam som med några vänner. Och precis som New Super Mario-spelen märker man att spela själv och med andra är två helt olika spel. Så fort någon annan hoppar in i spelet, vilket kan göras när som helst med några enkla knapptryck, knuffas och kastas det runt. Något som får en att skratta lika mycket som gråta.
Prinsessan Peach gör comeback och har samma grymma egenskap som hon hade i Super Mario Bros. 2. Även Luigi och Toad skiljer sig från huvudrollsinnehavaren och bidrar till olika spelstilar och identiteter. Dessutom har Nintendo avslöjat Rosalina, från Super Mario Galaxy, som hemlig spelbar figur. Det är lätt att fatta tycke för karaktärerna och deras skiljaktigheter och blir det bråk om vem som spelar vem går det att slumpa fram figurer.
Den som inte hänger med hamnar utanför skärmen och faller antingen till sin död eller blir till en bubbla som hovrar tillbaka. Ni som spelat New Super Mario Bros. Wii U kommer lära er att det inte längre går att rädda sig själv genom att bubbla er när ni är i knipa.
Nytt för det här spelet är poängmätningen som görs efter varje avslutad bana som räknar vilken spelare som varit bäst och belönar denne med en skinande krona på huvudet. Denna krona är kosmetisk och går att tappa på efterföljande bana om man tabbar sig. Det är en enkel liten sak som verkligen kan öka tävlingslusten hos spelare. Men då spelarna ändå delar på alla extraliv blir det motsägelsefullt att tävla mot varandra och kronan blir snarare ett hån mot den stackars spelare som inte är lika duktig som de andra.
Flaggan nästan på topp
Super Mario 3D World är ett spel i sann Mario-stil och med sann Nintendo-kvalitet. Den följer en lång tradition av spel som är roliga och lätta att lära sig men svåra att bemästra. De sociala funktionerna börjar likna nått som vi förväntar oss av ett modernt spel, med stämplar som går att använda i Miiverse inlägg och andra spelares Mii-spöken som går att tävla mot. Och det medvetna beslutet att inte ha multiplayer online är ett lika genialiskt som idiotiskt val från Nintendos sida.
För att sammanfatta det: det är ett spel värt att köpa, spela och äga och som borde ha släppts till Wii U:s release.
[toggle title=”En personligare åsikt”]Super Mario har alltid varit spelglädje för mig. Det är ett av de få spelen som får barnet i mig att komma fram. Och jag ska vara ärlig mot er, Super Mario 3D World är inget undantag. Jag har roligt när jag spelar det, så enkelt är det. Men jag har spelat Super Mario och Nintendo-spel i tjugo år och serien hämtar inte bara kraft från perfektion av formeln den skapade -85, utan lika mycket från mina egna minnen av det och en kultur som den format.
3D World är ett bra spel kort och gott och det är min uppfattning att bara en själlös hatare skulle tycka att det är skit. Och även ifall jag inte är blind för dess brister kan jag försvara dem – inte rumpattack-programmeringen på wiimoten dock, det är bara epic fail – och ha förståelse för spelets tillkortakommanden. Jag anammar dem som en del av utmaningen och kämpar för att överkomma dem. Besegra spelet på dess egna regler. För att jag vägrar sluta springa och hoppa.
Världarna och banorna är typiskt sockersöta med finurlig design som visar en synlig väg genom banan där det du lärt dig tidigare testas mot nya element. Aldrig skyller jag på spelet när jag misslyckas – förutom när rumpattacken initieras, jag hatar den – jag kan bara skylla på mina bristande skills. Detta belöningssystem, blandat med den barnsligt stiliserade formen av en mullig rörglidar som inpräntats i mannaminne, är sann spelglädje. Och när jag kan dela den med vänner och familj som skrattar tillsammans med mig blir det något mer.
Om ni som läser detta är som jag förstår ni kanske vad det är jag försöker beskriva här. Ni har förmodligen egna minnen av stöveln i Super Mario Bros. 3 eller pulkabanorna i Super Mario 64. Kanske är dina bästa minnen inte från Battlefield 3 eller FIFA12 utan från att trängas i soffan till Mario Kart och Super Smash Bros. Det kanske är så att ni nu sakta försöker introducera Mario och Peach till en ny generation.
Om ni är som mig, är inte frågan om Super Mario 3D World är bra eller inte, frågan är hur snabbt du kan få tag i spelet.[/toggle]
[youtube id=”wLOKVABfrzw” width=”600″ height=”350″]
Mace Windu
Välskrivet, är redan sugen på att införskaffa mig denna titel. Dock förvånad över att recensenten ej inkluderade den vita Tanooki-dräkten som rentav förstör spelet(Om du dör tillräckligt många gånger kommer ett block, som innehåller den) Förutom det var det underhållande och en fröjd att läsa!
Count Dooku
Intressant recension måste jag inleda med att kommentera. Tyvärr äger jag inte själv ett Wii U som gör att jag kan testa spelet, men det kliar verkligen i fingrarna på mig och hade ekonomin varit mer stabil hade jag troligen införskaffat konsolen bara för att få lira just detta spelet. Av de olika recensionerna jag läst och kollat på så känns det som att de flesta är eniga. Spelet är grymt kul och vackert, men det är i kontrollen det finns brister, ett inte allt för ovanligt klagomål på Wii- och Wii U-konsolerna. Kan det vara så att kontrollen kanske bara är en vanesak och efter fler timmar spelande så kommer man att behärska den bättre?
Carlos' Spicy Weiner
Detta känns som en väldigt opartisk recension, vilket är kanon för det är så dem skall vara. Jag håller med om att detta borde definitivt varit med på Wii U’s release, då detta, liksom de flesta Mariospel(’Mario’s Missing’ inkluderas INTE) verkar som det färglada platformbaserade äventyr vi spelare tycker om.
Tråkigt att kontrollen är lite knepig. Det känns som Wii alltid har lite problem med kontrollen, ingen vill ju spendera timmar på att lära sig hur man manövrerar sin karaktär.
Jabba the Hut
Håller med de förgående inläggen, bästa recensionen av spelet än så länge. Jag har kollat lite extra på det som Mace Windu skrev om den vita Tanooki-dräkten. Det ska tilläggas att det är valfritt att använda dräkten, men trots detta håller jag med om att den förstör spelet en del. Bara att valmöjligheten finns gör att vissa människor inte kommer stå emot frestelsen att ändå bara kunna plöja igenom hela banan utan ansträngning. Skärpning Nintendo!
Hans Yolo
Efter att noga ha läst igenom de tidigare inläggen har jag beslutat mig för att vid införskaffande av Wii U, så är detta en garanterad titel. Helt utan tvivel. Har länge suktat efter det perfekta Mario-spelet, och även om detta inte är 100%, så är det tillräckligt nära för att jag skulle kunna köpa det för fullpris. Enastående recension.
Uncle Ben Kenobi
Spelet ser roligt ut på bilderna. Det finns inget snack om saken. Jag har redan beställt!
Jobus
Jag stod i affären igår och funderade på om jag skulle köpa spelet :3 och valde att vänta. Men efter denna intressanta recension så känner jag för att springa tillbaka och köpa den! haha XD Opartiskt är precis vad man behöver för att veta om det är värt det eller inte! Det är definitivt roligare med flera personer också!
Älskar även trailern, den är så söt hahaha 😀