[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”The Amazing Spider-man” developers=”Beenox” publishers=”Activision” platforms=”Xbox 360, Playstation 3, PC, Wii, 3DS, DS, Android, iOS” genres=”Action-äventyr” release_date=”29 juni 2012″]
Först måste jag klargöra följande: jag har ännu inte hunnit se filmen eller spelat tidigare Spidermanspel och kan därmed inte göra några som helst jämförelser med dessa. Som parvel var jag dock ett stort Spidey-fan och betade av allt som gick att hitta i serieform, så det var med viss bävan jag närmade mig detta eftersom det är sorgligt vanligt att spel gjorda på filmer i bästa fall blir ett rejält magplask.
Så icke detta. Man kastas rakt in i handlingen (vars relation till filmens story jag som sagt inte kan bedöma) där välkända gamla karaktärer som Curt Connors (Lizard) och Gwen Stacy hamnar i svårt blåsväder då ett stort biologiskt experiment på företaget Oscorp går snett. Fruktansvärt snett. Ett virus bryter ut och smittar först vetenskapsmän och Oscorp-personal och sedan intet ont anande Manhattan-bor. Vår hjälte Peter Parker ser sig tvingad att göra vad vem som helst av oss hade gjort i samma situation — det vill säga, dra på sig en blåröd kroppsstrumpa och ge sig ut för att rensa upp.
En liten uppvärmning inför det ofrånkomliga robotupproret.
Det medges att det är en hisnande känsla att nätsvinga mellan New Yorks skyskrapor och även om kontrollerna inledningsvis är en smula svåra att greppa så kommer man ganska snart in i ett bra flow — fast först efter att man blivit dugligt mosad av den första bossen som jag svär mobbade mig extra för att jag ännu inte lurat ut hur kontrollerna funkade.
Det är uppenbart att det är Marvels Ultimate Universe som står som bakgrund och inte det gamla klassiska som löpte i de serier jag läste i min ungdom. Karaktärer som Rhino och Jackal är inte arga män i superskurk-dräkter utan till synes vanligt folk som smittats av sagda havererade biologiska experiment och därmed muterats till monsterliknande kreatur med ont i sinnet som endast eder vänlige kvarters-spindelman kan läxa upp.
Att Spidey vänder sig till lite yngre kids känns också eftersom våldet är tämligen nedtonat. I god superhjälteserietradition blir ingen allvarligt skadad, skurkar oskadliggörs genom att klibbas fast på väggar och tak eller boxade på så att de svimmar lite lätt. Inte ens om man försöker kan kan man råka kasta ner dem från de skyskrape-tak där de emellanåt dyker upp.
Grafiken är god men knappast banbrytande, helt enkelt vad man förväntar sig av en storproduktion av den här budgetklassen år 2012, men karaktärerna känns tämligen stela i mellansekvenserna. Musiken gissar jag är filmens soundtrack rakt av, inget att anmärka på där, Hollywoodpampighet enligt regelboken.
En stor irritation är att man vill nacka Peter Parker efter ett tag. Man har spelat in en uppsjö tokroliga kommentarer som droppas lite då och då under strider eller andra återkommande moment — vilket är helt följdriktigt då serie-Spidey är en wisecracker som ständigt skojar till det även i ganska svåra situationer. Dock blir man snabbt trött på att höra samma skämt om och om igen och det är inte så värst trovärdigt att en snubbe skämtar i tid och otid när ingen ens är närvarande att höra festligheterna och ens flickvän i samma stund håller på att muteras till något hemskt äckligt på andra sidan stan.
Manhattan har aldrig varit så välstädat och polerat förr.
Spelet sparar åt en på utvalda ställen istället för att man får göra det själv, vilket funkar förvånansvärt bra. Vissa partier kan bli aningen repetitiva då man får ägna på tok för lång stund åt att systematiskt sitta på spindlars vis i taket och plocka skurkar en och en genom att hissa upp dem. AI:n är emellanåt stenkorkad då opponenterna tydligt ser hur man kommer uppifrån och hugger en av deras kolleger men aldrig kommer på idén att faktiskt titta upp i taket förrän efter en bra stund. Att hitta en kollega inlindad i klibbigt nät väcker inte heller deras misstänksamhet i större grad och man får reta upp dem rejält innan de faktiskt drar på fullt larm och erbjuder motstånd.
Variationen på fienderna är dock riktigt trevlig, man går i öppen konflikt med muterade monsterkreatur såväl som uppstudsiga väktarrobotar, flygande laserpekare, tungt beväpnade legosoldater och infekterade medborgare. Att vissa bossar i form av enorma robotar fullständigt pulvriserar hus under striden (och därmed rent logiskt borde ha ihjäl tusentals civila) bekymrar inte vår vän Spindeln det minsta och New Yorks gatukontor måste vara effektivast i världen då allt är precis som vanligt igen när man passerar samma stridsskådeplats bara några minuter efter att man avgått med segern.
När jag var ung hette boven till höger Noshörningen och var en vresig farbror i gråa trikåer.
Pålitliga källor har låtit meddela att den senaste filmen är utmärkt och fångar andan hos hela seriekonceptet Spiderman, och jag säger detsamma om spelet. Varför man rebootade en filmserie innan de förra ens hunnit kallna kan vi debattera i oändlighet och jag har som sagt inte en susning om detta spelet knyckt kod och grafik från sina föregångare. Superhjältar är dessutom betydligt mer tacksamma att omsätta till spel än, till exempel, små glasögonprydda brittiska trollkarlsadepter, så man hade fått klanta sig rejält för att hasta fram ett skitspel i det här sammanhanget.
Det är underhållning, nätsvingande, färgglatt gladvåld utan blodspillan eller dödlig utgång, korrupta företag, slemma skurkar och explosioner — precis som i serien och som man vill ha det. Om man i det läget kan bortse från vissa logiska luckor i karaktärernas agerande, stela mellansekvensanimationer och de där förbaskat tjatiga skämten så är det här ett spel man med gott samvete kan ge sina tolvåriga släktingar i födelsedagspresent och själv slå ihjäl några timmar med när snorungarna gått och lagt sig.
Den stora frågan kvarstår dock: När Spiderman svingar sig så högt att den högsta av skyskrapor ligger långt under honom — vad i hela världen är det han då fäster sitt nät i?