[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”The Dream Machine” developers=”Cockroach Ink” publishers=”Cockroach Ink” platforms=”PC” genres=”Peka & Klicka” release_date=”2012-05-11″]
Originalitet. Den där gyllene ingrediensen som man med fingertoppskänsla strör över sitt konstverk för att göra det unikt, personligt och oförglömligt. Tyvärr är det också en bristvara inom en spelindustri som blir allt mer påtagligt beroende av vinst och profit för att upprätthålla en skapande verksamhet. Det är i brist på denna ingrediens som munnen torkar och man desperat börjar se sig om efter någonting som sticker ut i mängden, någonting ovanligt, någonting nytt. Det är då man tar sin tillflykt till indiemarknaden, den digitala kabaré där spel saknar regler och definitioner, där originaliteten flödar som vin och där vi hittar spel som The Dream Machine.
The Dream Machine är ett peka-och-klicka äventyrsspel utvecklat av svenska Cockroach, en studio bestående av två grabbar vid namn Anders Gustafsson och Erik Zaring. Denna genre har givit födelse åt otaliga klassiska titlar, från Monkey Island till Broken Sword, men få av dessa spel kan skryta med att vara helt gjort i lera och kartong. Just det, hela spelet är uppbyggt av modeller bestående av verkliga föremål som utvecklarna har suttit och byggt ihop, filmat och sedan byggt upp hela spelet med. Tankarna vandrar omedelbart till kultklassikern The Neverhood Chronicles som är ett odödligt guldkorn i mitt spelminne, varpå förväntningarna var höga redan innan jag påbörjade min genomspelning.
Victor Neff har precis flyttat in i sin nya lägenhet tillsammans med sin fru Alicia. Redan första natten så lider båda två av mystiska drömmar som senare visar sig vara en stark del i handlingen. När de upptäcker att lägenheten innehåller hemligheter som de inte hade räknat med så eskalerar deras liv till ett surrealistiskt dramaäventyr där dröm och verklighet flyter ihop och kastar Victor på en bana av utforskning, problemlösning och mystik.
Någonting som glädjer mig med The Dream Machine är att spelet håller en väldigt mogen ton. I många av dessa spel brukar humor och slump gå före en konsistent handling och trovärdig, röd tråd, vilket inte är fallet här. Alicia och Victor diskuterar och reflekterar kring sina drömmar, talar om barnafödsel och deras tankar kring nyinflytten med mera. Det finns en tacksam gnutta humor i dialogerna, men den är sublim och det är tydligt att vuxna kommer att ha lättare för att relatera till karaktärerna i spelet än barn och tonåringar.
Pusslena har en lagom svårighetsgrad som utmanar utan att vara alltför långsökta. De följer vanligtvis en logik som är enkel att lista ut, såsom att fiska ut en nyckel ur ett hål med en galge, att placera böcker i en viss ordning på en bokhylla, eller att koppla ett kretsschema rätt för att leda strömmen till rätt ände. Då och då kommer man över böcker eller brev som går att läsa för den som vill suga ur mer handling ur spelet. Då och då får man ta sig en funderare eller genomsöka rummet en extra gång för att se om man har missat något nyckelföremål, men jag märkte aldrig att det bromsade upplevelsen. Man blir aldrig uttråkad. Det flyter på.
Det stilistiska i designen påminner om en blandning mellan någonting ur Tim Burtons filmer och van Goghs ”Skriet”. Karaktärerna ser ut som vandrande lik med träig hy och ihåliga ögon, och verkligheten i att alla miljöer och objekt faktiskt är verkliga modeller ger en autencitet och realism till atmosfären, ett verisimilitud som korsar mellan abstrakt konst och dockhus. Att karaktärerna helt kontrasterande beter sig som fullkomligt normala människor med alla de behov och problem som vi själva har i livet, inger såväl en gnutta mystik som komik till händelseförloppet. Man bekantar sig Victor och Alicia, och lär sig att bry sig om dem. Dessa är motiverande känslor.
Det som är viktigast i ett sådant här spel är dock berättandet. Då det inte förekommer något röstskådespel så förtäljs alla dialoger i text som dyker upp på skärmen likt pratbubblor vid karaktärerna. Återigen bubblar nostalgikänslorna fram och det känns tryggt, nästan underbart att få föreställa sig karaktärernas röster på egen hand; Att använda fantasin. Dialogen är också väl utförd, kanske inte superb, men definitivt solid och genomtänkt. Vid dialoger har man alltid flera olika replikval som dyker upp i en lista längst ned på skärmen.
Spelet är uppdelat i ett antal kapitel och, så vitt jag vet, så kommer det att komma fler kapitel i framtiden. Första kapitlet är gratis men efter det så måste man betala för varje nytt sådant. Denna recension är skriven i samband med Steam-släppet av spelet, men det har funnits ett ganska bra tag som webbläsarspel vilket det kommer att fortsätta vara tillgängligt som. Den som vill testa det redan nu kan surfa ut på den officiella hemsidan och spela ut det första kapitlet. Dessvärre är detta också spelets akilleshäl, då det är gjort i flash, och som sådant kan bildfrekvensen droppa vid mycket grafik.
Att göra någonting originellt innebär inte att spelet måste vara revolutionerande, banbrytande eller nischat på något vis. I det här fallet rör det sig om en intressant berättelse och visuellt uttryck inbakat i ett redan beprövat spelkoncept, och det räcker absolut för att skapa en unik, minnesvärd upplevelse. Det känns verkligt och spännande att klicka sig omkring i rum som någon har suttit och knåpat ihop i verkligheten, pusslena är precis lagom balanserade och berättandet följer en jämn, metodisk takt. För vad det är, så är det ett bra spel, kanske inte stort nog för att mäta sig med de stora klassikerna i genren, men ett trevligt tillskott till indiescenen som engagerade mig på fler sätt än de flesta moderna AAA-titlar har gjort senaste tiden.
[youtube id=”UyM4zAXhjes” width=”600″ height=”350″]