[gameinfo title=”Game Info” game_name=”The Silent Age Episode 2″ developers=”House on Fire” publishers=”House on Fire” platforms=” Android, iOS” genres=”Peka-och-klicka” release_date=”2014-10-16″]
Det är nu nästan två år sen danska indiestudion House on Fire släppte första delen av The Silent Age som slutar i lite av en cliffhanger. Joe – en vaktmästare som är lätt på deken men har en präktig mustasch, blir 1972 indragen i en kamp för att rädda mänskligheten från ett virus från framtiden. Episod 2 tar vid där ettan slutar, så att Joe kanske till slut kan få tillfälle att slutföra sitt uppdrag.
Pek-och-klick-genren innehåller en lång rad klassiker såsom Shadowgate, Day of the Tentacle, Beneath a Steel Sky, Monkey Island-serien, The Dig, Discworld, Myst-serien och på senare år exempelvis Samorost och Machinarium, bara för att nämna några. Där armbågar sig The Silent Age in med en lovande story, välsnickrat soundtrack och oklanderlig grafisk profil.
Men sen tar det lite stopp, för det som kännetecknar många bra pek-och-klick-spel är att spatserandet från rum till rum för att använda upplockade saker i rätt ordning inte är det enda som händer. Ibland krävs det bra tajming eller någon annan typ av skicklighet. Och det finns ibland tidspress eller risk att göra fel. The Silent Age saknar allt detta, vilket leder till att det snarare handlar om en interaktiv science-fictionroman. Det enda spelaren har att göra är att hitta alla saker och använda dem.
Snitsig vektorgrafik och 70-talsretro råder det ingen brist på.
Lättspelat, snyggt och lite träigt
Touchskärmsmanickerna skulle mycket väl kunna vara pekåklickspelens förlovade land, eftersom gränssnittet kan förenklas mycket jämfört med konventionella datorer eller för den delen konsoler. I The Silent Age är det bara att peta på saker för att gå dit eller använda dem, svepa över för att ta reda på om de är klickbara eller peta två gånger för att springa. Simpelt och bra.
Soundtracket vill jag minnas som välgjort och fyllande sitt syfte som stämningssättare väl, men jag kan inte påstå att jag såhär några dagar efter att jag spelat igenom spelet. Grafiken sätter inte heller alltför många bestående spår. Välsnickrade miljöer och detaljer alltihop och animerade figurer gör precis vad de ska, men som det ofta kan bli med vektorgrafik så känns det lite tekniskt och kliniskt och själlöst – inte minst vår tragiska hjälte Joe, i sin rödorange overall, som inte ens förärats ordentliga ögon utan endast sorgsna skuggor.
Spännande tidshopp till trots är storyn linjär.
Spännande men linjärt och kort
Inom pekåklickspelmakeriet är det vanligt förekommande att blanda in ett skicklighetsmoment här och där, till exempel ett mini-actionspel, ett pussel eller något som kräver tajming för att klara av. Det är dessutom inte ovanligt att spel, eller åtminstone delar av dem, har en tidspress. Inte heller är det sällsynt förekommande att fel val eller slut på tid leder till döden (och förhoppningsvis omstart från senast sparade plats). I vissa fall är det till och med så att ett felaktigt val, om än inte dödande, gör att spelet inte går att klara. (Inte lika vanligt nuförtiden kanske) I The Silent Age förekommer emellertid inga sådana extravaganser.
Andra sätt att krydda genren är att val spelaren gör längs vägen påverkar fortsatt handling och slut, eller att det finns en massa gömda bonusgrejer och easter eggs som spelaren kanske inte hittar första gången. Även sådana påhitt saknas helt i The Silent Age. Resultatet blir att jag inte så mycket spelar ett spel som läser en interaktiv grafisk roman (eller möjligen novell med tanke på längden. Det är bara frågan om ren problemlösning – rätt sak på rätt plats. Och det är inte så hemskt djupgående problemlösning heller. Plus i kanten dock för att det krävs att du hoppar fram och tillbaka mellan 1972 och fjärran framtid för att lösa en del problem.
Men, nånting mer som gör det motiverat att spela flera gånger hade behövts. Jag drog igenom hela spelet (alltså inte bara episod 2) på kanske tre-fyra timmar och medan episod 1 är gratis kostar episod 2 fem dollar (38 kr i skrivande stund), alltså en timkostnad på över en dollar, vilket är att betrakta som dyrt jämfört med nästan vilket annat spel som helst, särskilt som the Silent Age verkar avslutas ganska definitivt i del två och alltså inte kommer få fler delar. Jag har svårt att föreställla mig vem, annat än den mest hängivne pekåklickaren som skulle tycka att fem gröna för några timmars knåpande är väl använda pengar, men studion är onekligen lovande och med pengarna de får kanske de kan ställa till med något storartat.
[youtube id=”euSMxJZ3BZ8″ width=”560″ height=”315″]
[recension titel=”The Silent Age episode 2″ betyg=”5.5″ skribent=”Hampus Lybeck” datum=”2014-11-05″]Det är nu nästan två år sen danska indiestudion House on Fire släppte första delen av The Silent Age som slutar i lite av en cliffhanger. Joe – en vaktmästare som är lätt på deken men har en präktig mustasch, blir 1972 indragen i en kamp för att rädda mänskligheten från ett virus från framtiden. Episod 2 tar vid där ettan slutar, så att Joe kanske till slut kan få tillfälle att slutföra sitt uppdrag.[/recension]