[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Worms Collection” developers=”Team 17″ publishers=”Mastertronic” platforms=”PS3, 360″ genres=”Strategi/action” release_date=”2012-09-28″]
Worms: Ultimate Mayhem är inte lika kul som sina 2D-kusiner
Jag minns än idag hur jag gick in för att leta efter spel på en lokal begagnat-butik. Året var 98 och det enda jag kunde hitta som såg någorlunda kul ut var ett skumt vid namn Worms. Jag köpte det. Därmed säkrade jag oändligt många speltimmar av ren och skär glädje som följde med mig under många år, så även med uppföljaren Worms: Armageddon som släpptes 2001. Det var någonting magiskt med att i turbaserad strategi förinta fiendemaskar på små banor där man kunde kräla omkring, hoppa och svinga runt sig runt på terrängen. Under åren har Worms-serien expanderat enormt och är nu uppe i fler titlar än jag kan räkna till, men Worms: Armageddon är och förblir den del som fans minns ihåg bäst.
Nu har Worms Collection gjort debut på marknaden och samlar tre spel från serien: Worms, Worms 2: Armageddon och Worms: Ultimate Mayhem. Till det får man också sex stycken DLC-paket som bland annat ger fler banor att spela på. Det är en salig blandning som till en början verkar vara en ren guldgruva, tills man börjar skrapa på ytan och märker att någonting inte riktigt stämmer överrens med de minnen man har av samma spel från sin barndom. Nej, här ligger en hund begraven. Kontrollerna känns marginellt annorlunda, granater faller inte riktigt likadant mot marken, och saknas det inte lite vapen? Det visar sig att dessa spel är rakt annorlunda från hur jag minns dem.
Kaboom. Åtminstone så är det kul med förstörbara miljöer.
Worms i 3D funkar bara inte
Till att börja med så är Worms: Ultimate Mayhem en av de 3D-versioner av Worms som rent allmänt sticker ut i serien. Worms-spelen har alltid varit i 2D, och Mayhem bevisar just varför. Det är krångligare att styra och skjuta, det är klumpigare att röra sig omkring i terrängen, kontrollerna känns inte lika tajta och designen överlag får det att kännas som ett helt annorlunda spel som, i sin 3D-grafik, inte alls gifter sig med den cartoon-stil som har blivit ett trademark för hela serien sedan Worms 2. Det är helt enkelt inte lika kul och känns generellt som ett ovärdigt tillskott till det här paketet, och trots att grafiken ska ha gjorts bättre så har spelet ändå en framerate låg nog för att sticka som citron i ögonen.
Men Mayhem är inte mitt största problem. Det är ett spel som, i sig, är en kass representation av serien och har varit det ända sedan det släpptes år 2005, och att det kom med i denna samlingsutgåva kan man endast kritisera till en viss gräns. Vissa kanske älskar det för vad det är. När det däremot kommer till de andra titlarna i samlingen så blir det genast mer handgripligt, eftersom ingen av dem är vare sig nysläpp eller remakes av originalspelen med samma namn. Nej, det är helt nya spel, med helt nya motorer, vilket för mig är väldigt oroväckande och tråkigt.
Alla banor i nya Worms är genererade och tråkiga
Detta är ju inte alls Worms
Worms i denna samling är inte ens likt Worms från 1995. Nej, detta är det HD-spel som släpptes till PSN och XBLA år 2007 och har varken den gamla slitna stilen eller charmen från originalet. Stilen i detta nysläpp är cartoony, som sig bör och är helt acceptabelt, men resten av spelet känns som ett ihopkok av lösa idéer från de som stod bakom utvecklingen. Kanske lät de praktikanter sköta programmeringen, men buggar och skumma designval följer från de nästan helt textbaserade menyerna till gameplayet i banor. Maskar spawnar för nära minor så de sprängs, ninjarepet är stelt som en pinne och spelkänslan är rent allmänt på avvägar. Innehållet har lidit lika mycket som designen, med helt annorlunda vapen, färre typer av banor, färre effekter såsom låg gravitation vid rymdbanor och liknande.
Som troget fan av originalet är det för mig helt inacceptabelt att detta nya Worms lanseras som en remake, när det i själva verket är ett snabbt ihophafsat spel riktat mot online-marknaden där det ska gå snabbt att köpa, ladda ned och spela men inte mycket mer än så. Hade det sålts under en annan titel hade jag med lätthet kunnat hyvla bort mycket av den kritik som jag nu riktar mot spelet, för då hade jag inte behövt jämföra det med det mästerverk som förgyllde min barndom under flera år runt milleniumskiftet. Nåväl, denna ofulländade version av Worms är fortfarande fullt spelbar i multiplayer, och med lite vana kanske man slutligen kan se förbi alla dess skarpa kanter och imperfektion.
Den där minan ligger lite jobbigt
Låt oss då snabbt gå vidare till Worms 2: Armageddon som i något (lyckat) försök till lurendrejeri inte ens delar samma namn som sitt original från 2001, som hette Worms: Armageddon och ingenting annat. Armageddon har alltid legat mig varmt om hjärtat för att det lyfte fram allt som var bra med det första spelet och la till så mycket mer innehåll att välla i. Designen var helt uppdaterad, det fanns fler vapen, utökade multiplayer-möjligheter, många intressanta träningsbanor, en kampanj med handlingsbaserade uppdrag, fler och roligare videos, handmålade banor och mycket, mycket mer.
Neddummat, nedskalat, nedvecklat
Worms 2: Armageddon, som är nysläppet från 2009 och är med på denna samlingsutgåva, stank av slapphet redan från första gången jag startade spelet. Det första tecknet av besvikelse var avsaknaden av roliga videos i början av spelet, vilket enligt mig var en av höjdpunkterna med att starta upp något av de äldre spelen. Istället kommer man omedelbart till en platt och oinspirerad meny bestående enbart av text (i kontrast mot de tydliga ikonerna från originalet) där man kan välja mellan att spela multiplayer, singleplayer eller ladda ner DLC. Såklart ville jag omedelbart testa kampanjen i singleplayer.
Ingen Super Banana bomb… ingen Aqua Sheep… ingen explosiv pensionär..
Kampanjen består av förutbestämda banor där man ska göra uppdrag på löpande band. Dessa går oftast ut på att ta död på ett datorstyrt motståndarelag, eller lösa pussel genom att använda ett begränsat antal verktyg och vapen i en specifik följd. Det finns inga rutor med handling innan uppdrag, som i originalet, och de blir därför snabbt repetetiva – utom pusslena som å andra sidan är extremt tråkiga, då lösningarna antingen är alldeles för lätta eller alldeles för långsökta. När man klarar ett uppdrag så får man ingen hyllning av publiken, ingen gratulationstext, ingen vacker medalj, ingenting som på något sätt inger en känsla av belöning. Man går helt enkelt vidare till nästa uppdrag.
Uppdragen i Worms: Armageddon, alltså originalet, hade alla möjliga mål, utmaningar och twists, och de utspelades alltid på väldigt detaljerade, förrenderade banor som alltid var roliga att spränga sönder. Varje uppdrag hade en unik miljö, med allt från väderkvarnar eller böcker till medeltida slott eller piratskepp. Banorna i den här nya versionen är allihopa genererade av datorn och ser alltså aldrig ut som någonting annat än skräp. Förvisso finns det en del handmålade banor att ladda ned men då får man minsann betala för det. Avsaknaden av förmålade banor i kampanjen var en ganska stor besvikelse för mig, då de var mycket roligare att spela på.
Vem vinner?
Underlägsna kloner
Detta är väl egentligen mitt största klagomål med spelen i den här samlingen: Att de saknar så fenomenalt mycket av det innehåll som finns i respektive original. Musiken är annorlunda, nedtystad och saknar framförallt den ikoniska temalåten i startmenyn; Det finns färre vapen och de som finns känns ofta aningen klumpigare; Menyerna och designen är neddummad; Det finns inga datoranimerade videos; Det finns inga förmålade banor; AI:n känns generellt dummare.. och så vidare. Båda spelen är, kortfattat, totalt neddummade. Och även om Mayhem i sig verkar vara någorlunda troget till sitt original – som jag inte har spelat – så ska Team 17 tydligen ha utlovat en massa extrainnehåll till spelet som aldrig dök upp.
Team 17 förtjänar smisk på rumpan för dessa plastiga och billiga återskapelser av sina drömbarn från det förflutna. Eftersom det trots allt är Worms vi har att göra med så går spelen fortfarande att spela och ha roligt med, och att spela multiplayer mot kompisar är fortfarande festligt. Men det hade varit så mycket mer uppskattat om Team 17 bara hade portat sina gamla spel, förbättratt grafiken och släppt dem istället för att lägga ned utvecklingstid på att skapa dessa underlägsna kloner. Varför krångla till det?