Luigi’s Mansion 3 Recension

Luigi's Mansion 3 är ett av vinterns storspel för Nintendo. Det är påkostat och polerat, men med ett par sprickor i grunden. De är dock inte nog för att sänka ett bra spel.

Luigi’s Mansion 3 har äntligen anlänt och tajmingen kunde inte varit bättre. Med Alla helgons afton alldeles inpå och släppet förlagt till självaste Halloween har spelet alla förutsättningar för att sälja guld. Frågan är hur väl Luigi’s Mansion 3 förtjänar att toppa säljlistan – och hur det står sig gentemot föregångarna.

Berättelsen tar vid någon gång efter Luigis Mansion 2. Mario, Luigi och Peach har blivit inbjudna till en välbehövlig semester tillsammans med Toad Blå, Toad Gul och Toad Röd. Den skumpiga bussfärden för dem till ett flådigt hotell mitt i en pittoresk vik med utsikt över de omringande bergen och havet. Gänget checkar in och går snart var till sitt för att sova resfebern av sig.

Nästa gång Luigi vaknar är det till de andra gästernas skrik. Det uppdagas snart att hela resan är en fälla gillrad av Kung Boo med hotellägarinnan tillika spöket Hellen Gravely. Vi flyr från duons första tafatta fångstförsök och hittar snart Professor E. Gadd och den välbekanta dammsugaren Poltergust G-00.

Hotfullt hotell

Hotellet bär det passande namnet The Last Resort och är hela 17 våningar högt. De flesta våningar har ett specifikt tema. Efter den välkomnande foajén kan man besöka en inspelningsstudio, en levande trådgård eller en medeltida arena, alla med en passande tematisk boss. Tyvärr är våningarna väldigt avgränsade. Med ett fåtal undantag besöker du dem sällan mer än en gång. Det är antingen när storyn kräver det, eller när/om du bestämmer dig för att jaga de samlingsbara ädelstenarna.

Luigi's Mansion 3: Kreativ bossfight.
En av spelets absoluta höjdpunkter för mig: En konfrontation med en kaiju!

Bossarna i sig kräver att spelaren löser ett enkelt hjärnpussel innan de kan bli skadade. För det mesta handlar det om att på något sätt avväpna och blända dem med ficklampan. De flesta känns både smarta och kreativa, men ett par bossar är onödigt tålamodsprövande (inte minst en av de viktigare striderna). De värsta är nog de enstaka som äger rum i klaustrofobiskt små utrymmen som bevisligen inte är gjorda för den typen av bataljer. De flesta bosstrider går dock över rätt smärtfritt och i slutet av dem får du en ny knapp till hissen och kan besöka en ny våning.

Förmågorna

I Luigi’s Mansion 3 har du de flesta förmågorna redan från början: dammsugaren Poltergust G-00 kan både blåsa och suga och ett tryck på båda knappar samtidigt får den att baktända och ge Luigi ett slags hopp. Att ”hoppknappen” är en knappkombination vande sig undertecknad aldrig riktigt vid, men det är både logiskt och inte såpass välanvänt att det blir ett problem. Kort efter början får dammsugaren en uppgradering i form av en sugpropp som kan användas för att hålla fast i och dra loss olika objekt. Med dessa förmågor beter sig Poltergust väldigt likt genom hela spelet.

Luigis trogna ficklampa har fått sig en uppgradering i form av ett strålkastarljus som låter honom se saker i sitt rätta sken. Skenet gör osynliga spöken synliga och bryter förtrollningen som vissa tavlor och objekt är under. Att hitta allt i spelet kräver i princip nagelfarande med denna lykta. Tillsammans med Gooigi är det alla förmågor som finns att hålla reda på. Det låter inte som mycket, men de används alla på ett betydelsefullt sätt. Lösningen på de pusslen är alltså aldrig långt borta, men det är häpnadsväckande lätt att glömma bort.

Gosiga Gooigi

Luigi's Mansion 3 i co-op.
Korsa strålarna precis hur mycket du vill.

Gooigi från Luigi’s Mansion-remaken är en central del av spelmekaniken i Luigi’s Mansion 3. Du kan frammana den gröne Flubber-imitatören nästan när som helst efter du fått honom för att hjälpa dig med diverse pussel. Gooigi kan glida genom galler och stängsel och har dessutom exakt samma förmågor som Luigi själv. Den skada han får överförs heller inte på dig, vilket gör att han i sak är odödlig – lite som Tails i Sonic the Hedgehog 2. Och precis som Tails kan han kontrolleras av en spelare 2. Detta gör Luigi’s Mansion 3 till ett perfekt samarbetsspel för spelarpar från alla olika färdighetsnivåer, från barn till vuxna.

Den delade glädjen gäller inte bara Story-läget; Luigi’s Mansion 3 har ytterligare två flerspelarlägen i form av ScreamPark och ScareScraper. ScreamPark är ett partyläge. Det består av tre olika banor med olika mål och möjligheter till bataljer och samarbeten. ScareScraper är i stället ett överlevnadsläge med slumpgenererade våningar och utmaningar där det gäller att nå toppen. Båda spellägen är för upp till åtta (!) spelare på en (!) Switch-konsol. ScareScraper går dessutom att spela online. Förutom nuvarande innehåll planeras dessutom DLC till dessa två spellägen.

Och så det dåliga …

Många av oss som håller av det första Luigi’s Mansion på Nintendos Game Cube (sedermera även Nintendo 3DS) är av åsikten att Luigi’s Mansion 2: Dark Moon är ett betydligt sämre spel än ettan. Trean har tyvärr något mer gemensamt med tvåan än med originalet. Det är dock inte bara något negativt. Till skillnad från tvåan har vi två rejäla styrspakar att kontrollera vår gröne spöksprängare med. Bland tvåans positiva sidor återkommer dessutom den bedårande Polterpup som ärligt talat bara är för söt!

Luigi's Mansion 3: Gooigi, Luigi och Polterpup.
Polterpup for president.

Varken Luigi eller Gooigi är några under av vighet och kontrollen över dem känns emellanåt seg. Om det är ett inlevelsefullt sätt att porträttera hur stel av skräck Luigi är så är det här snudd på årets 10/10, men låt oss vara mer realistiska. Det är delvis på grund av överdetaljerade animationer bakom varje rörelse och delvis för att det är svårt att sikta med den precision man vill. Utvecklarna Next Level Games verkar ha haft fullt upp med att få just siktet rätt; här finns både gyrosikte och ett hårkors för att se var dina ”skott” ska landa – ändå är det löjligt svårt att träffa vissa mål. Här finns även kontrollinställningar för krabbgång (strafe) och för kombinationen mellan gyro och styrspak. En extra inställning för hur snabbt Luigi kan vända på sig ovan på det vore ju underbart. Och på tal om inställningar …

Inte särskilt inställsam

Du får hoppas att ljudmixningen i Luigi’s Mansion 3 är på topp hela tiden och fungerar bra med ditt ljudsystem. Här finns nämligen inga inställningar för det, alls. Ingen Master-volym, ingen separat inställning för musiken eller för ljudeffekterna. Det innebär att du sitter fast med det irriterande jävla pipandet av att ha lågt HP – ett ljud som börjar redan när hälsan når under 40! Inte undra på att Luigi’s Mansion 3 dröslar med hjärtan. Håll din HP högt, så håller ditt sinne längre.

På inställningar kan du slå på och av ledtrådar. Det kan vara en kul utmaning att se om du kommer på lösningarna innan Gadd börjar pladdra, men de flesta vill nog ändå lämna ledtrådarna avstängda. De är dock en hjälpsam tillgång och det är bra att de finns där. De kommer dessutom med en händig och fyndigt skriven introduktion och FAQ inne under inställningarna. Dessa får tillsammans vara att betrakta som spelets manual och är en riktigt bra sådan.

Notan, tack

Det här ser ut att bli en lång natt …

För varje grej Luigi’s Mansion 3 gör riktigt rätt gör det två mindre fel. Det är ett fruktansvärt roligt spel med hög kvalitet och polish men med ett par grundläggande problem. Spelet skulle framför allt må bättre av bara lite fler inställningar för kontroller och lite snabbare menyer (varför bekräftar jag ändringar genom att backa?!). Några av våningarna hade med fördel kunnat tas bort eller bakats in i andra för att göra dem lite större. Allt hattande i teman får upplägget att kännas ansträngt, som att man gjort det bara för variationens skull. De få, men väldigt välintegrerade förmågorna Luigi (och Gooigi) utrustas med känns som den perfekta mängden för den typen av spel Luigi’s Mansion 3 är. Det för också tankarna till om ett Luigi’s Mansion i metroidvania-stuk skulle vara något värt att utforska …

Summering
Trots vissa frustrerande bosstrider, menyer och kontrollegenheter är Luigi's Mansion 3 helt enkelt ett gediget, roligt spel. Singelspelarläget är i sig bra nog, men mängden flerspelarlägen och löfte om mer innehåll till dessa kommer att hålla de flesta fans kvar. Det här är onekligen ett av årets storspel för Nintendo och det bär både den och seriens fackla högt, med en hand skakig av nervositet.
Bra
  • Grafiken: snygg, färgrik, lekfull
  • Ljudet (utom varningssignaler)
  • Polterpup
Sämre
  • Delvis stel kontroll
  • Varningspip vid låg HP
  • Lite väl hattigt och spretigt i upplägget
7
Gillar
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.