Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020 Recension

Den senaste upplagan i Mario och Sonics eskapader i de olympiska spelen är precis lika mycket en glorifierad minispelssamling som tidigare delar. Och det är mer än helt okej.

Mario & Sonic at the Olympic Games har varit igång för såväl sommar- och vinter-OS i över tio år nu. Som uttalat Nintendo-fan är det därför ganska underligt att Tokyo 2020 är min första bekantskap med spelserien. Men vem kan efter att ha sett de ljuvliga retrogrenarna i action säga nej till att åtminstone testa? Inte undertecknad, i varje fall!

Ett … storyläge?

Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020 har två trevliga världskartor att ta sig genom. Den här bilden föreställer den moderna.
Du låser upp mer av kartan allt efter som du tar dig vidare i berättelsen. Retrovärlden har dessutom sin egen karta.

Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020 har en lättsam berättelse knyter ihop alla grenar. Dr. Eggman har konstruerat en spelkonsol med kraften att stråla in de som tittar på den när den går igång. Självfallet går något fel och såväl Sonic och Mario som Eggman och hans kumpan Bowser hamnar inuti konsolen. Väl där visar det sig att de befinner sig i en retroversion av de olympiska spelen från 1964 (som också hölls i Tokyo). Medan de tävlar om guldmedaljer i retrovärlden är det nu upp till Luigi att hitta någon som kan hjälpa honom rädda dem därifrån. Tyvärr tjänstgör berättelsen inte mycket mer än som obekväm fogmassa mellan alla OS-grenar. Dialogen är på en slapstick-nivå riktat till en väldigt ung målgrupp och kan med fördel skippas.

Berättelselägets anseende lyfts något av kartorna över Tokyo. Likt spel som Super Mario World kan man gå mellan de olika sportfaciliteterna och ett par turistattraktioner, både i det retroosande 1964 och det hypermoderna 2020. På destinationerna finns tyvärr inte så mycket att göra förrän berättelsen tar dig dit, men en sak får dig att återkomma: trivia. På varje veny finns en handfull frågor att besvara som gäller de olympiska spelen eller Mario- och Sonic-karaktärer. Det är inga flervalsfrågor och spelet kollar inte om du har rätt, men de är en trevlig touch för de som utforskar alla skrymslen och vrår.

Och de andra

Mario & Sonic at the Olympic Games Tokyo 2020 innehåller förutom sin berättelse ett flertal flerspelarlägen: Snabbmatch (samma konsol), Lokalt spel (samma rum; flera konsoler) och Online-spel. Lokalt spelande kräver ett exemplar av spelet per konsol och har inte testats för denna recension. Online-delen består av rankade eller fria matcher som spelas en i taget. Matchningen ger dig dock som mest två minuter att hitta minst en motspelare, vilket inte är det lättaste. Måste du absolut spela online lär Free Match vara spelläget med högst träffchans. Överlag verkar dock aktiviteten online i Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020 inte riktigt vara på topp. Dessutom kan du inte tävla i retrogrenarna online(!), vilket ger ett fett minus.

Snabbmatch-läget är helt klart det som räknas. Här tävlar du och upp till tre andra spelare om medaljplatserna. Det är synd att antalet spelare begränsas till knappa fyra när det faktiskt finns gott om grenar som bara utnyttjar en enda JoyCon (mer om det om en stund). Jag kan dock förstå att en skärm splittad på åtta kan bli lite jobbigt (särskilt i bärbart läge) och att spel där man turas om kanske drar ut lite väl på tiden med åtta deltagare. Ett försök på spellägen med fler möjliga deltagare hade dock varit välkommet.

Förgrenad kontroll

Totalt innehåller Mario & Sonic at The Olympc Games Tokyo 2020 inte mindre än 34 OS-grenar spridda över de två grafiklägena (moderna Tokyo 2020 och retro-Tokyo 1964). Till detta finns tio minispel som du låser upp allt eftersom du kommer längre i storyläget. Retrogrenarna är något färre, men variationen är stor och välkommen. Gamla anrika grenar som 100-metersprinten och maraton varvas med nyare som skateboarding och karate. Och det är inte bara grenarna som … förgrenas. Minispelen varierar ju självfallet en hel del i kvalitet, men Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020 bjuder på en många nervkittlande tvekamper och kraftmätningar i både reaktion och koordination.

Mario & Sonic at The Olympic Games Tokyo 2020: Hundra meter häck i retrotappning med Peach, Sonic, Knuckles och Bowser.
Vilket retroläge är komplett utan ett snyggt (och valbart) krattfilter?

Den största synden i kvalitet begår nog ändå kontrollen, som är långt ifrån intuitiv i alla grenar och minispel. Vissa kan du kontrollera med två JoyCon (som oftast innefattar någon form av rörelsekontroll), andra med bara en, men alla kan också hålla sig till knappkommandon. Inför varje gren eller minispel vill spelet bekräfta kontrollsetupen, vilket tack och lov är både snabbt och smidigt. Den gyllne regeln är att första ronden är till för att bekanta sig med kontrollen. Den stackars traditionalisten som alltid väljer knappmetoden (jag vet vem jag är) kan behöva två innan alla neuroner kopplar ordentligt.

Var på prispallen?

Mario & Sonic at the Olympic Games Tokyo 2020 är lätt det roligaste jag haft med sportspel den här konsolgenerationen. Inkluderingen av retrotematiska grenar var ett genidrag och bidrar en hel del till njutningsfaktorn. Även om storyn är totalt intelligensbefriad och att dialogerna inte går att skippa får man nog erkänna den som adekvat för målgruppen (från 7 år och uppåt).

De enda poster som egentligen går att klaga på är ambitionerna i flerspelarläget, där åtta spelare faktiskt borde vara möjligt i ett par grenar. Den andra är hur små sport- och turistvenyerna är att utforska. I grund och botten är berättelseläget passande och upplägget robust, men här finns så mycket potential att göra något riktigt bra. Det tåls att tänkas på inför vinter-OS 2022.

Summering
Mario & Sonic at the Olympic Games Tokyo 2020 är ett riktigt roligt sportspel för hela familjen. De grafiska flörtarna med det förgångna är ett genidrag, men storyn hade gärna fått ha en större ambition, precis som möjligheterna att spela flera (som är begränsat till fyra spelare).
Bra
  • Ett roligt urval av grenar och minispel
  • Perfekt för flera spelare (vid en konsol)
  • Den retrodoftande presentationen i vissa delar
Sämre
  • Svåra kontroller i vissa grenar
  • Lite låg ambition i storyläget och antal spelare
  • Klumpigt och underligt online-stöd (med mycket låg aktivitet)
7
Gillar
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.