Metroid Dread Recension

Är Metroid Dread seriens absoluta topp? Kanske. Oavsett är det riktigt bra!

Vad är grejen med Metroid Dread och varför är precis hela internets spelande del alldeles saliga av eufori? Jo, det ska jag tala om för dig. I början så fanns Metroid. Året var 1987. Sedan kom Metroid II: Return of Samus. Året var 1991. Sedan kom Super Metroid. Året var 1994. Sedan väntade vi. Och väntade. Till slut kom Metroid Fusion. Året var då 2002.

Vi har inte alls varit svältfödda på serien sedan dess (elva spel av varierande storlek och relevans). Men trots att Prime-seriens förvisso är en härlig trilogi och att vi fått ett par ytterst kompetenta remakes (och ett par underliga sticklingar), så fick vi vänta ännu längre på en regelrätt uppföljare. Metroid Dread är fortsättningen på rymdsagan, och det är så evinnerligt efterlängtat. Framför allt bland seriens äldre fans, undertecknad inkluderad. Det tog nästan tjugo år, men nu är det här. Och det är brutalt bra.

Bryter tystnaden

Metroid Dread recension: introsekvensen.

Tjugo år är lång tid att vänta på en fortsättning. Ändå känns det inte som det gått särskilt länge när jag väl startar upp Metroid Dread och presenteras spelets berättelse. Jag minns det så väl att jag direkt känner igen en stor del av introsekvensen. Den är nämligen full med omarbetade bilder från föregångarens mellansekvenser. Det påminner i sig om hur Super Metroid visar upp sluten från del I och II, och lär få gamla såväl som nya fans att känna sig välkomna i storyn.

I sin presentation tar Metroid Dread dessutom en sida från övriga delar i serien och inkluderar röstskådespel. Alla talar engelska eller chozofolkets tungomål, och det är med lite blandat resultat. Eller, egentligen gör sig alla röster alldeles utmärkta – utom den du hör mest: ADAM. Ett klyschigt datoriserat röstfilter får presentera hans styltiga monologer. Det är inte alls den ADAM jag hörde för mitt inre öra i Metroid Fusion för 19 år sedan. Men man kan inte få allt, antar jag.

Välkommen till ZDR

När vi senast lämnade Samus hade hon just skickat en rymdstation på kollisionskurs med SR-388, metroidernas och X-parasiternas hemplanet, och med nöd och näppe lyckats undkomma explosionen själv. Nu sprids dock ryktet att X-parasiter överlevde och finns på en planet med namnet ZDR. Federationen har redan skickat dit ett par riktigt dyra och nästan oförstörbara robotar, vilka självfallet inte går att nå med kommunikation längre. Det är helt enkelt dags att rädda federationens anseende – igen.

Sett till ytan är ZDR inte så värst gästvänlig. Tur då att det är i underjorden majoriteten av spelet äger rum. Kartan är en blandning av Zebes och forskningsstationen från Metroid Fusion. Den är uppdelad i ett antal zoner med variation i väder, temperatur och vegetation. Som vanligt är du hjälplös mot både värme och kyla på grund av en liten sammandrabbning när du just landat. Det är klassiskt Metroid, helt enkelt.

Fruktan fortsätter från Fusion

Ett av Metroid Fusions försäljningsargument var hur påtaglig skräcken blev. Du var konstant jagad av SA-X, en klon av Samus i sin starkaste utrustning. I Metroid Dread jagas du i stället av de rekvirerade federationsrobotarna E.M.M.I. Dessa kan bara röra sig i specifika utrymmen, Emmi-zoner, men kommer att jaga dig om de ser dig. Fångas du blir det Game Over och du sätts utanför den senaste dörren du gick in i. Men du är inte helt värnlös. Till en början kan du bara hoppas på att tajma en kontringsmanöver korrekt för att kunna fly. Den är ditt sista hopp och förlamar tillfälligt robotarna. Det är sanslöst tillfredsställande att få till tajmingen och snabbt glida under roboten och försvinna iväg.


E.M.M.I.-robotarna designades för att extrahera DNA ur levande organismer, och för det är de utrustade med en lång, läskig nål som du inte vill stifta bekantskap med. De olika modellerna har också ett par unika förmågor. Den första du möter på är ingen större utmaning (men läbbig likväl), men de blir snabbt svårare att överlista och navigera sig runt, även med de förmågor du låser upp allt efter som. Det lilla kvittrandet som indikerar att en E.M.M.I. är nära dig får blodet att isa på precis samma sätt som SA-X:s steg gjorde för 19 år sedan. Ljuddesignen är kort sagt helt fantastisk.

Ljuddesignen långt sagt

Ljudmattan med effekter, explosioner, kvittrande, kväkande och morrande är alldeles klockren. Det känns som en naturlig fortsättning på Fusions lite burkiga ljuddesign; som att den tagits till den stora skärmen på allvar. Tillsammans med röstskådespelet skulle jag säga att ljudet överlag är riktigt bra, om det inte vore för en rätt så stor detalj: musiken.

Musiken i Metroid Dread är den tråkigaste aspekten med hela produkten. De låtar som består av omarbetade klassiker är som förväntat bra (datorrumsljudet, Samus ledmotiv, etc.), men de allra flesta nya kompositioner är rätt så intetsägande ambiens som i bästa fall åtminstone passar området den spelas i. Det är med mer än en smula besvikelse jag konstaterar att det här kan vara ett av seriens svagaste soundtracks.

I got gudd!

Metroid Dread är troligtvis det svåraste spelet i huvudserien. Ja, det är nog faktiskt svårare än originalspelet (åtminstone om du spelar originalet med karta eller har bra koll). Vissa fiender tål rätt mycket, även med uppladdade och uppgraderade vapen. Somliga bossar är rena svamparna och tycks aldrig ge upp. Här finns dessutom ett par bossar som kräver att du kan tajma den där kontringen jag nämnde ovan. Det ter sig som ett slags quicktime-event och går oftast att genomföra utan större besvär. Men när det väl blir besvärligt, då jävlar i det kommer svordomarna fram. Här bör jag också nämna att kontrollen är satt i sten; du kan inte ändra ett enda knapptryck. Det innebär tyvärr att det är styrspaken som gäller, och dess ovilja att samarbeta är något jag själv måste vänja mig vid.

I vanlig ordning finns här massvis att undersöka och hitta, vilket går att göra på samma fil även efter att eftertexterna gjort sitt. Längden är precis lagom för ett spel av den här typen; du bör vara underhållen i 7-10 timmar en första genomspelning. Själv irrade jag rundor en hel del och hade samtidigt rejäla problem med en viss boss som tog mig en dryg timme att klara. Men som det står på tipsen på laddningsskärmarna (läs dem!): Alla attacker går att undvika. Det handlar bara om att vara uppmärksam.


I det stora kosmos lyser Metroid-serien nu som fem klara stjärnor. Vilka delar som lyser starkast är oväsentligt; de är alla en del av en av spelhimlens vackraste stjärnbilder. Helt plötsligt bryr jag mig inte sådär jättemycket om det skulle dröja tjugo år till de blir sex stjärnor. Metroid Dread gör mig nöjd på de allra flesta sätt.

Metroid Dread släpptes exklusivt på Nintendo Switch den 8 oktober. Priset är cirka 599 kronor vare sig du väljer fysiskt eller digitalt. En eftertraktad specialutgåva för dryga tusenlappen finns också.

Summering
Kanske (läs: antagligen) årets spel 2021. Metroid Dread har nästan tjugo år av förväntningar och förhoppningar att leva upp till, och det lyckas på de allra flesta punkter.
Bra
  • Fantastisk ljuddesign
  • Oerhört belönande svårighetsgrad
  • Bra fortsättning på sagan
Sämre
  • Mestadels tråkig musik
  • Ingen valmöjlighet i kontroller (alls!)
  • Lite stammig bilduppdatering vid få specifika tillfällen
9
Grymt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.