Jag skulle kunna göra det så enkelt för mig som att be er läsa min gamla recension av New Super Mario Bros. U och lämna det där, men riktigt så enkelt skall vi inte göra det för oss. För även om den nya utgåvan är snarlik sin föregångaren så innefattar undertiteln Deluxe trots allt några förändringar som bör nämnas i en recension.
Samma spel, extra godis
New Super Mario Bros. U släpptes till Wii U i november 2012 och spann vidare på trenden att låta Mario spelas som det var tänkt från början, om än med uppdaterad grafik och en hel del nya spelelement. Nu, drygt sex år senare får vi återse nästan exakt samma spel igen, men med en del extra godis för oss Mario-fans. Frågan vi redan nu bör ställa oss är: räcker det att skriva Deluxe i titeln för att motivera ett köp?
Så, vad är då nyheterna i New Super Mario Bros. U Deluxe kanske ni undrar? Det mest uppenbara är möjligheten att välja två nya spelkaraktärer. Den första är Nabbit, kaninen som vi redan lärt känna som en skurkaktig och vindsnabb figur i originalutgåvan. Väljer du att ta dig an rollen som Nabbit sänker du ribban näst intill till marknivå. Du blir nämligen odödlig för alla fiender utom bottenlösa hål och lava. Faktum är att inte ens elaka kugghjul och rörliga plattformar kan krossa en Nabbit. Visst, det kan kännas som fusk, men det är också ett utmärkt sätt att introducera familjens yngsta medlemmar i plattformsspelens förtjusande värld.
Vill du inte göra det fullt så enkelt för dig, men nästan, så väljer du att spela som Toadette. Om hon lyckas lägga beslag på någon av de många prinsesskronorna som finns utspridda längst banorna så förvandlas hon till Peachette, en prinsessa på speed. Inget hinder tycks vara för svårt för Toadette när hon svidar om till Peach. Faktum är att hon inte ens kan trilla mot sin död.
Nintendos bästa försäljningsargument måste ändå vara att man slängt med expansionen New Super Luigi U i utgåvan. Här blir du som spelare verkligen satt på prov. Mario är försvunnen och allt hopp står till den lite längre, men lika mustaschprydde brodern Luigi, vars resa blir allt annat än lätt. Banorna är ofta skitsvåra, med hopp som kan få även den bäste att slita sitt hår. Som om inte det vore nog så har du bara 100 sekunder på sig att ta dig an detta digitala helvete. Men det är skitkul! Helt klart en frisk fläkt i ett annat väl tillrättalagt spel.
Ju fler, desto bättre. Eller…?
Något jag dock saknar är förmågan att kunna hjälpa, eller kanske stjälpa, dina medspelare genom att placera ut plattformar på väl valda platser i spelvärlden. Detta gjordes tidigare med skärmen på Wii U-konsolen, men den lösningen tycktes tydligen vara för svår att återskapa på Switch. Co-op har Nintendo givetvis valt att behålla till de flestas stora glädje. Personligen blir jag dock ofta irriterad på folk som står i vägen eller springer i förväg, medan jag febrilt letar efter det sista, eftertraktade stora myntet vill min medspelare undersöka vad som gömmer sig bakom nästa kulle. Resultatet blir inte sällan tålamodsprövande argumentationer och sura miner. Visst, jag måste erkänna att samarbete även lockar en del skratt och är ni riktigt samspelta blir vissa moment faktiskt enklare tillsammans.
Jag kan tycka att Nintendo borde kostat på sig energin och pengarna att ta fram ett helt nytt Super Mario-spel till Switch. Visst, vi har Odyssey, men jag syftar på ett klassiskt plattforms-lir. Frågan är dock hur många gånger det går att uppfinna hjulet egentligen. New Super Mario Bros. U var inte det bästa plattformsspelet i serien och det blir inte mycket bättre med Deluxe-utgåvan. Visst, dessa nyutgivningar blidkar troligen de allra mest inbitna fansen och jag tvivlar inte en sekund på att Nintendo lär sälja högvis med spel. Det räcker tyvärr inte för att det skall pirra till hos mig. Jag vill ha nytänkande. Det tycker jag att Nintendo nästan är skyldiga oss luttrade gamers.
