Nintendos monter var likt förra året belägen långt ner i ena hörnet i närheten av ingången till scen 1. För den som upplevde det som något undanskymt hade man satt in ordentligt med ljus. Bland annat lekte siluetter av trekraften från Zelda ständigt runt med varandra kring de röda Switch-loggorna. Det var en passande arena att inviga vad stora N har tänkt att vi ska spela under höst och vinter.
Först ut provades självklart Super Smash Bros. Ultimate – man vet ju aldrig hur länge kön håller sig så kort som precis efter öppning. Efter en rond med min svärdsbroder Marth och en annan med Bayonetta kan jag konstatera att jag fortfarande har svårt att släppa kontrollerna från Melee; jag VILL hoppa med knappen längst till höger. Det lär man kunna ställa in i det färdiga spelet, eller så kör man helt enkelt med en Gamecube-kontroll … igen. I övrigt är Smash i vanlig ordning ett rent spektakel och ser ut att bli precis det de allra flesta gejmers ropar efter och lite till.
Runt hörnet väntade ett demo av Super Mario Party, där upp till fyra spelare kunde prova hur mycket ”wagglingen” utvecklats med joy-kontrollerna. De få minispel man fick lov att testa kändes naturligt Mario Party-aktiga, men bland de rörelsebaserade förvånade faktiskt matlagningsminispelet med sin exakthet. Men det kan jag väl säga mest för att jag vann – annars hade det ju varit ett skitspel utan dess like och ett djävulens påfund. Med hundra procents vinsthistorik kanske det är bäst att sluta medan man ligger på topp och hoppa över ett köp, eller?
Space waifu Rosalina tar hem guldet
Sikta mot stjärnorna
Efter Mario Party gick jag direkt till Starlink. Det är rätt uppenbart vad man kan förvänta sig av det här spelet redan nu, så här en dryg månad innan släppet: ett lättsamt rymdskjutarspel i bästa arkadstuk med lite uppdragsbaserat upplägg och en realism i samma liga som Viva Piñata. Så långt kan vilken gameplayvideo som helst ta dig, men vad jag kom dit för var två saker, nämligen Star Fox och leksakerna. Starlink ska ju spelas med rymdspelens motsvarighet till Skylanders och sammanbyggas med fyra olika delar: huvudskepp, höger- och vänstervapen samt en pilot. Modellerna är ett kärleksbrev till 80-talsleksaker i stil med Transformers och Micro Machines så till den grad att jag inte skulle bli förvånad om det är helt återanvända designer. Roliga att bygga ihop var de också!
Så, hur var spelet? En blandning av det något obskyra Project Sylpheed (till Xbox 360), No Man’s Sky och Star Wars Rogue Squadron. Kontrollen tar ett tag att vänja sig vid, men kan nog bli riktigt bra om man får kasta om mellan knappar och spakar lite. Det är inte utan att man förstår varför någon tyckte att Starlink och Star Fox skulle skapa ett fint par, för visst finns här en god dos av samma lockelse som Lylat Wars hägrade med i barndomen.
Do a barrel roll!
Animerealism
Namco Bandai stod granne med Ubisoft och Nintendo. Med sin gigantiska skärm fick deras bås ett konstant ljusskådespel som drog blicken till sig. Bland de mest lockande trailers som visades på skärmen så gjorde den till Jump Force mig väldigt nyfiken. Med den bisarra presentationen från E3 i minnet kände jag att som animefan är det nog ändå något av ett måste att prova. Det är inte första gången Dragonball, One Piece och Naruto delar spelomslag (och garanterat inte den sista) och det hela är ju en idé som skriver sig själv i denna tid av cross-overs och kameo-framträdanden.
Sagt och gjort så provade jag, och den bisarra känslan gav verkligen inte med sig. Frågan är om den här grafiska stilen verkligen är den naturliga vidareutvecklingen av spel som Dragonball Xenoverse och Naruto Ultimate Ninja Storm. Av demot att döma är det just mycket yta och inte så mycket som pågår spelmekaniskt därunder. För denne slagsmålsdyslektiker passar det dock finfint. Det var väldigt tillfredsställande att leverera tunga slag mot korkade AI-spelare. Just där vill jag ge spelet ett litet plus – det har ett skönt ”oomf”. Det kommer bli ett nöje att se den färdiga produkten av Jump Force, men jag blir inte förvånad om det likt sina föregångare blir lite av en dagslända.
Tyvärr var dessa inte spelbara i demon
Slutord
Som de flesta är medvetna om så har där hänt en hel del sedan mässan gick under epitetet Gamex, och det är långt ifrån alla som är nöjda med den här riktningen. Arrangörerna har spritt ut sitt nät vitt och brett för att dra så många besökare från så många olika grupper av fans som möjligt, med följden att framför allt de av oss som gillade Gamex kanske känner sig något åsidosatta. Söndagen bjöd i och för sig på en frågepanel om spelutveckling, men den höll sig relativt ytligt. Och inte väger det upp för förlusten av 90% av alla trevliga indiespel som fått plats tidigare. Som de säger: ”jack of all trades, master of none.”
Bland det trevligaste med Comic Con Stockholm är ju dock just att besökarna är i alla åldrar och från alla möjliga ställen i livet. Personligen har jag haft en trevlig helg, men jag hade likväl kunnat komma enbart lördagen och fått ut allt jag velat av årets mässa.
