Dubbel förhandstitt!

Det var en relativt normal vintermorgon när jag åkte lokaltrafiken till Slussen i måndags. Förutom att jag var på väg för att testa två hett efterlängtade spel utmärkte sig morgonen med att lokföraren på södertäljetåget var otroligt trevlig och önskade oss resenärer en trevlig dag, värme och kärlek. Efter att den underliga tågupplevelsen lagt sig och januarikylan på Mosebacke fört mig tillbaka till verkligheten, klev jag och en annan halvvaken speljournalist in på renoveringsplan på Södra Teatern. Enkelt utskrivna lappar hänvisade oss till plan 3.

Väl uppe i Södra Bar blir det första intrycket det av ett hemtrevligt lan-party – fast med tv-spel. Det var lite som om ett gäng-nykterist gamers hade flyttat in i en nattklubb. André från Namco Bandai hälsade mig välkommen med ett fast handslag och en alldagligt hållning. I baren bjöds det på frukost och runtom i lokalen var ett 10-tal stationer upprättade med platt-tv, PS3 och PS4. På ett bord i en hörna fanns två high-end laptops. Loungen, bestyckad med den största LCD-TV jag någonsin sett, hade både panoramavy över Slussen och vinterlandskapet utanför och en mysig soffa att chilla i. Men inget av det där var viktigt. Det var spelen.

Förhandstitt: Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Det tredje spelet i Final Fantasy XIII-serien heter Lightning Returns: Final Fantasy XIII. Med ett namn lika dåligt som spin-offen Metal Gear Rising: Revengeance är Lightning Returns lite av en spin-off i det att det är helt olikt sina föregångare. Spelet är mer i stil med The Legend of Zelda: Majora’s Mask än med Final Fantasy XIII. Hjältinnan Lightning är, precis som Link var då, i en kamp mot klockan för att rädda världen. Dock på tretton dagar istället för tre.

Antalet karaktärer man har i gruppen har minskat ännu en gång och för detta spel är Lightning själv på slagfälten. För att kompensera har hon en garderob och kan klä ut sig till olika roller, inte helt olikt det från Final Fantasy X-2. Hon kan ha tre aktiva dräkter, eller shemata som det kallas, som hon växlar mellan i strid och dess kan utrustas med egenskaper, vapen och i färgpaletter helt efter spelarens smak.

Lightning Returns marknadsförs med en drös unika dräkter spelaren kan låsa upp genom att förbeställa via olika återförsäljare. En dräkt går t.ex. att låsa upp om man klarar demot som finns ute nu på Playstation Network och Xbox Live.

Lightning Returns är ett ganska långt hopp ifrån de Final Fantasy-spelen vi har blivit vana vid under senaste generationen. Spelupplägget är öppet och spelaren är fri att tackla uppdragen i egen ordning. Borta är även de klaustrofobiska korridorerna från föregångaren och de strömlinjeformade affärerna. Istället liknar spelet mer än någonsin ett rollspel med affärer, sidouppdrag och karaktärsutveckling. Spelet går dessutom att koppla till Facebook och Twitter för att mäta stridspoäng och lämna Dark Souls-aktiga meddelanden. Det är en frisk vind i ett unket Final Fantasy landskap och Square Enix senaste ansträngningar med Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och Lightning Returns: Final Fantasy XIII är tydliga. Man får säga vad man vill om de japanska rollspelen, men Square Enix tänker inte ge sig utan strid.

Striderna, om än lika sina föregångare med staggers och launch-combos, har blivit ännu mer hektiska och action-betonade. Att hitta fiendens svaghet och utnyttja den till fullo är tillsammans med den nya block-mekaniken A och O i striderna. Lightning läker inte sina sår längre efter strid och helande föremål och egenskaper är få och dyra. I strid måste Lightning växla mellan dräkterna och dess egenskaper, för att inte tala om att varje dräkt har en egen handlingsmätare, om man vill överleva helskinnad och spara på resurserna och tiden. T.ex. om man flyr ifrån en strid straffas man med att en dyrbar in-game timme försvinner.

Om du tror att du bara kan hamra på knappar i striderna har du tyvärr fel. Ett visst strategiskt och taktiskt tänkande krävs.

Det är just tiden i spelet som kan stressa till frustration. Där det i Majora’s Mask alltid gick att spola tillbaka tiden kan man enbart fördröja det oundvikliga i Lightning Returns. Genom att göra sidouppdrag kan Lightning tjäna poäng som hon använder för att köpa värdefulla timmar. Detta hade inte varit frustrerande om det inte vore för att man ibland under uppdrag inte har den blekaste aning om vart man ska gå. Att springa runt i blindo i en stad samtidigt som klockan tickar och Hope, Lightnings medhjälpare, tjatar på en att skynda sig, gör en sjukt jäkla stressad.

Square Enix ser ut att sakta ta tillbaka sin värdighet och Lightning Returns: Final Fantasy XIII verkar bli ett stadigt bidrag. Den verkliga frågan är om fansen tröttnat på pretentiösa försök till att intressera. Dessutom skickar stackars Lightning, som hade kunnat bli en riktigt intressant kvinnlig stjärna, dubbla budskap med sin kyliga personlighet och slampiga klädstil.

Förhandstitt: Thief

Det finns smygarspel och så finns det smygar spel. Ända sedan Metal Gear på 80-talet har en fascination för smygande funnits i en nischad hörna av spelmarknaden. Eidos Montréal kommer med det senaste bidraget Thief. Vid första syn kan man missta Thief för Dishonored. Mycket av spelmekaniken i Thief påminner om sin hämndlystna kusin, men när man väl blivit bekväm i tjuven Garretts kläder inser man vad som skiljer tjuv från lönnmördare.

Skådeplatsen är en fiktiv stad som påminner mycket om industrialismens tidiga London. Det är grått, smutsigt och politiska oroligheter växer i klyftan mellan adel och underklass. Och bakom ridåerna, i samhällets korruption, ruvar något av mystisk karaktär. Precis som Dunwall är denna stad en perfekt hinderbana för skickliga akrobater. Det är här som Thief påbörjar sin reboot och Garretts nya hemvist känns både bekant och fräscht.

Om det inte regnar så åskar det. Soligt är det inte. Men det är okey, tjuvar trivs i mörker.

Där Dishonored var tydlig och unik med sina två tillvägagångssätt till varje uppdrag har Thief en tydlig dialektik i sin spelmekanik. Tjuvar stjäl, de mördar inte. Konflikt är något att undvika. Den polisiära makten, med sitt kalla stål, är en auktoritet att frukta. På den medelsvåra svårighetsgraden räcker det med ett par hugg för att Garrett ska hamna i rännstenen. Ändå finns möjligheterna att oskadliggöra vakter. Detta blir ett problem då många av skatterna ligger i närheten av vakter och det faktumet kan locka fram våldsamt beteende hos spelaren för att lättare komma åt skatterna. Balans kan finnas om resurser, som pilar och andra föremål som används för aggressivt spel, väger jämnt med belöningen för att motivera skickligare smygande.

I slutet av varje uppdrag presenteras statistik över spelarens framgång. Bland annat ser man hur mycket våld spelaren använt och hur pass osynlig denne varit.

Miljöerna är koncentrerade och kompakta små lekplatser som lyckas bra med att inte kännas linjära och klaustrofobiska. Det finns nästan alltid flera vägar till samma mål. Lönngångar, hustak, genvägar genom hus, bjälkar och små vrår. Bandesignen är mästerlig men det återstår att se om det håller samma kvalitet hela spelet igenom och om nya element introduceras. Det går att identifiera lite av Faiths (från Mirror’s Edge) runner vision i Thief vilket gör det lättare att hitta sig fram i de mörka miljöerna. Dessutom lockar bandesignen med återbesök då man titt som tätt hittar passager som kräver särskilda verktyg för att öppna – verktyg man säkerligen finner under spelets gång.

Mästertjuven stöter med jämna mellanrum på kluriga pussel som sätter spelarens hjärna på prov. Om de blir repetitiva kan ännu inte avgöras. Att låsa upp vanliga lås kan vara nervkittlande då vakter ofta är i närheten. Som ordspråket säger så måste man våga satsa för att vinna och för med guldet man tjänar på stöldgods kan man öka oddsen ytterligare. Spelaren kan under äventyrets gång, med guldet, låsa upp egenskaper eller köpa utrustning som på olika sätt definierar hans eller hennes stil. Ett intressant system som belönar den skicklige tjuven som lyckas roffa åt sig välbevakade skatter.

Om vakterna misstänker att Garrett är närvarande byter de pratrulleringsmönster och letar efter honom. Om de skulle hitta spelaren gör denne bäst i att springa för livet och gömma sig. Trots det är vakterna ändå ganska dumma.

Februarifeber

Efter många svettiga speltimmar tackade André för sig och jag fick sällskap tillbaka till hissen. Ute var det mörkt och den friska luften var trots kylan en välkommen ersättare till processorfläktsluften uppe i Södra Bar. Trots att Dark Souls 2 inte lyckades inrätta sig på eventet på grund av att From Software precis gjort en uppdatering av spelet, gav det mig mer kvalitetstid med Garrett och Lightning.

Thief imponerade med bra kontroll och mekanik. Det som återstår att se är om storyn håller hela vägen och ifall spelet inte blir enformigt. Garrett är snart tillbaka och då får vi se om han soppar golvet med Solid Snake, Dishonored och Mark of the Ninja. För Square Enix gäller att bevisa att det fortfarande finns klös i deras rollspel och det behövs om de ska lyckas sälja Final Fantasy XV och ha en chans att ta tillbaka alla miljoner i förluster.

Thief släpps den 25 februari till Playstation 3, Playstation 4, Xbox 360, Xbox One och PC.
Lightning Returns: Final Fantasy XIII släpps den 14 februari till Playstation 3 och Xbox 360.