När jag skaffade Destiny 2 var jag hypad. Jag hade haft så otroligt roligt med första spelet och trots förbluffande uppenbara brister var det ändå ett spel som höll mig fångad väldigt länge. Precis som med alla andra spel var det något som drog in mig i det. Det första som lockade var möjligheten att modifiera vapen. Det andra var online co-op och det tredje var designen. Nu i efterhand märker jag hur det första var en extrem överdrift, det andra har fått vika för PvP-vågen, där möjligheten att hålla sig aktuell och populär var lite viktigare för Bungie. Designen är, som alltid, bland det snyggaste jag har sett i ett spel. Men ett spel kan inte enbart leva på en snygg yta.
Storyn som var dömd att misslyckas
Jag spelade ettan och stormtrivdes med narrativet, även om jag innerst inne insåg att det knappt var på en godkänd nivå. Jag tror jag drogs med av loren och hur fantastisk den var. Jag ville så gärna att det skulle vara en del av storyn, men det blev istället information du fick läsa om du loggade in på Bungies hemsida för spelet, så att du kunde läsa alla grimoirekort du låser upp i världen. Kortens innehåll är på elitnivå, presentationen av den informationen och inkluderingen i spelets narrativ är katastrofal. Det är under all kritik och de mest inbitna fansen av serien inser det. Inte ens de kan vifta bort det med ett ”Men det andra är bra!”.
En bra lösning för att få in det i spelet, men en undrar hur de egentligen prioriterade när de skrev storyn.
En av sakerna som jag tycker faller pladask i både första och andra Destiny är hur de formulerar sina berättelser, både i vanilla och i expansioner. Vi får en bombastisk och dramatisk berättelse om hur universum hotas och vi måste rädda vår existens från ett konstant mörker (bokstavligen). Premissen låter väldigt basic och det är den, men de fyller ut det med så otroligt intressanta saker. Tyvärr låter de knappt något av det få utrymme i spelets initiala upplevelse. Tillbaka till de externa grimoirekorten på hemsidan…
När jag väl klarar Destiny känns det väldigt antiklimatiskt. Mörkret är stoppat, men det känns inte alls så bombastiskt som de ville måla upp det. Fyra expansioner senare (tre för min del då jag tröttnade innan den sista) och frågorna kvarstår. Vad hände med alla Vex från olika tidsperioder? Varför får vi inte veta mer om det? Och hur kan de ta en av de mest imponerande och gripande berättelser och banta ned det till mer extern lore i King’s Fall? I Destiny 2 har vi Cayde-6 och hans bakgrund. När vi ändå är inne på exos – siffrorna som de har i sina namn är mer än måttligt intressanta och kan definitivt förgrenas till fantastiska kapitel.
Cayde-6… Jag vet inte vad som är mest tragiskt – hans bakgrund eller det faktum att det knappt fick någon plats i spelet alls.
Raiderna har fantastiska berättelser bakom sig, men ingenting i storyn väver in oss i den särskilt bra och får mig inte att bry oss om vad som händer där. Storyn bakom Kabr och hans team som gick in i Vault of Glass är så pass häftig att du kan bygga ett spel på bara det! Jag måste engagera mitt intresse i allting. Spelet drar inte in mig, för det har inte tid att förklara varför det inte har tid att förklara. Trots pris för sämsta ursäkt så vet vi varför vi inte får mer story än vi fick. Den fanns inte och de kunde inte få in den i spelet. Till deras försvar hade spelet mer än måttliga motgångar på den fronten innan release, men att den är lika tråkig och slätstruken i uppföljaren känns förbluffande. I vanliga fall lär en sig av sina misstag. Bungie har dock tagit Destinys grundpelare till hjärtat och erbjuder samma sak som spelen i end game – monoton repetition.
Inga gråzoner – bra är lysande, dåligt är beklämmande
Utöver design och estetik är co op-känslan underbar i Destiny-spelen. Och det är jättejobbigt. Jag köpte spelet och expansionerna väldigt tidigt för jag trodde i min enfald att de faktiskt lärt sig av sina misstag. Att de gjort Destiny 2 till vad ettan alltid borde ha varit. Istället får vi vad som i folkmun mer eller mindre kallas en ”glorifierad expansion av Destiny”. Folkmunnen har inte fel. När vi sedan får vår första expansion är jag väldigt exalterad, för vi kommer äntligen få lära oss mer om Osiris. Trodde jag iaf. Vi får den mest beklämmande och pinsamma expansionen, med ett social space som är minimalt, en free roam som är minimal, med en variation som är minimal.
Raiden vi fick var grymt rolig, men är fortfarande bara samma assets som första raiden, så den faller in i den sistnämnda kategorin. Vapnen var gamla modeller, med några extra detaljer på. Inte mycket mer än det. Att allt designats så att du får grinda samma sak om och om igen gör inte saken bättre. Sista spiken i kistan är det faktum att denna ”expansion” mer eller mindre var klar i samband med releasen av Destiny 2. För trots all kritik de fick om lite innehåll så släpper de fortfarande en DLC som knappt ger något nytt innehåll alls. Otroligt snygga miljöer, absolut! Grymt roliga koncept, med nightfall-regler i de adventures du kan ta dig an där, men det blir samma samma samma. Och samma.
Ord är överflödiga.
Att se något som hade sådan otrolig potential fullkomligt krascha på ansiktet är knäckande. Med underbar co-op och vackra miljöer har de så mycket till sin fördel, men de havererar totalt på grund av ett otroligt bristande innehåll och en alldeles för spretig och oengagerande story.
Warmind
Med den andra expansionen här bestämde jag mig för att återinstallera spelet och testa den för att se vad den går för. Efter två genomsnittliga sittningar (sammanlagt 4-5 timmar) så är jag klar. Min karaktärslevel är redan klar, men den räknar vi ändå inte in. Den nya powerleveln låter dig ta dig upp till 380 (385 med mods) så där har jag runt 40 levlar kvar iallafall. Men jag har ingen tillit kvar till Bungie. Jag tror inte att de har hittat på något roligt sätt att få upp de där levlarna på. De utgår från att deras fans fortsätter springa i sina hamsterhjul, samma monotona upprepning som helt enkelt inte känns rolig.
Att höra alla prata om allt med samma överdrivna retorik, där du ska ”slåss mot en gud”, ”allt hänger på dig” och ”dutti gadjan, här får du en kaka och en guldstjärna” känns vid det här laget väldigt uttjatat och blasé. När jag återigen får se en dialog mellan min ghost och någon NPC ta slut, följt av en stund tystnad och hur jag och min ghost tittar på varandra innan det byter scen blir jag påmind om hur oinspirerande det här är. Det är klyscha efter klyscha, överdrift efter överdrift. Vi har slagits mot gudar och hot mot universum så många gånger att jag skiter helt i det när de försöker dramatisera det med att det HÄR är den avgörande striden.
Det är mer ”monster of the week”-principen som anammats. Vi slogs mot heart of darkness i vanilla-Destiny. Atheon i Vault of Glass, Crota i Dark Below, Oryx i King’s Fall, Aksis i Rise of Iron – världens öde i dina händer! Problemet är inte att de har det som insats, snarare att de startar där. Det är otroligt inkonsekvent om de planerat att bygga vidare på det. Och vi fick ju höra hur Destiny skulle bli ett 10-årsprojekt. Jag tror till om med att de drog in ”världens öde i dina händer”-talet på vissa mindre bossar! Jag har fortfarande inte hunnit kika på den nya raiden (förutsatt att vi får en överhuvudtaget) och jag känner att jag helt enkelt inte bryr mig heller. De kommer inte kunna övertyga mig om att det är spännande, att det finns en urgency i det. Det kommer bara vara ytterligare en grind för att få alla saker.
Oryx – en av få bossar som fick bra exposition och en av de absolut bästa backstories om en orkar läsa igenom all lore som kan hittar på hans skepp.
När bekvämlighet får styra
Att återanvända gamla fiender är förståeligt. Vill du ha en realistisk kontinuitet som följer de lagar spelet har satt upp måste de vara där. Det känns dock som att Bungie har blivit för bekväma och bara harvar ur sig repetitioner med små skillnader för att låtsas att det är nytt. Ju mindre ansträngning desto bättre. De kommer ju håva in pengar iallafall. Ny låter jag kanske väldigt pessimistisk, men jag hade både förhoppningar och förtroende för Bungie en gång i tiden, men de har väldigt effektivt och systematiskt tillintetgjort det.
Problemet ligger dock inte hos Bungie. Det är de spelare som blint köper allt de hostar upp, som ger dem tummen upp för den här typen av lathet. Vi röstar med plånböckerna och många verkar sakna integritet, någon form av standard som säger att det här inte är okej. Självklart är det skoj att människor kan ha kul med spelet – mer underhållning för dem! – men det är så tragiskt att företagen lär sig genom oss att det här inte är fel. Vi kan svälja en massa skit bara för att spelet har ett namn vi känner igen. Det är en franchise vi tycker om, så vi stänger av vårt kritiska tänkande till förmån för bekvämligheten med att vara blinda fanboys och fangirls. Vi väljer att rösta ekonomiskt för något vi aldrig skulle acceptera annars. Jag har ju tyvärr röstat för det här också då jag köpte både spel och season pass. Jag önskar verkligen att jag inte hade gjort det.
”Skillnaden är enorm!” …vill vi säga, men i sådana fall skulle vi ljuga. Tyvärr.
Som sagt – jag känner mig knäckt. När jag satte mig med Warmind får jag den där härliga, nostalgiska känslan och jag minns hur otroligt roligt det är att skjuta runt i Destiny och Destiny 2. Men sedan spricker den där bubblan av önsketänk och förhoppningar och verkligheten gör sig närvarande med sin kontext. Att det här bara är en väldigt vacker dröm som i verkligheten aldrig blev vad den borde ha blivit.
