De avtrubbade som skriker ”PK!” och ”SJW!”
Den ena extremen är de som vill ha allt som det alltid varit – de avtrubbade. Så fort det dyker upp en karaktär som inte följer en heteronormativ mall kommer gnäll om att politik bör hållas utanför spel. Istället för att försöka bli tagna på allvar med seriösa, sakliga argument får vi bara höra att det är PK och virtue signalling. Samma sak gäller film, TV och böcker. Vad dessa personer glömmer är att politik alltid varit en del i underhållningsvärlden. Det är först när det inte följer deras mall som de blir upprörda.
Den nya Star Wars-trilogin har fått klagomål på att den försöker vara politisk och PK med en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Ghostbusters fick otroligt mycket klagomål för att det var kvinnliga huvudroller (istället för de numera för gamla och (i vissa fall) döda originalskådisarna). Vad de glömmer är att det är inte kvinnor i huvudrollerna som är problemet. Det är hur filmerna är skrivna. Det är manuset som gör dem sämre eller raktigenom dåliga. Sätt manliga huvudrollsinnehavare i rollerna, med samma manus, och du skulle fortfarande få samma resultat. Dock en annan reaktion från pöbeln.
Om de bara kunde förstå att sexuella läggningar, kön och identiteter aldrig varit – eller kommer vara – problemet! I de hundratals diskussioner jag suttit i är ”PK”, ”SJW” och ”virtue signalling” de vanligaste svaren. Och de som kommer med det har 99 av 100 gånger slut på argument och känner att de bara måste säga något iallafall. De tar till en uttjatad och och särskilt genomtänkt retorik som inte på något vis stärker deras argument. Spelvärlden är full av ”politiskt laddade” karaktärer som är gay, lesbiska, transsexuella, icke-binära, etc. Enda anledningen till att de avtrubbade inte reagerar så pass ofta är att de behöver se det i rubriker först. De är inte intresserade av helheten av mediet, utan väljer noggrant ut vad de vill förfäras av.
I pannloben sitter beslutsfattande förmågor, riskbedömningar, helhetsperspektiv, framtidsplanering, förmågan att sålla information. […]
När de hamnar i en känslomässig situation så tar de ett känslomässigt beslut istället för ett mer genomtänkt beslut på grund av att den känslomässiga delen av deras hjärna är mer utvecklad än pannloberna.
Utvecklingspsykologi, tonårshjärnan
När det kommer fullt naturliga inkluderingar tuggar de på i samma bana. De läser rubriken, utgår från sina självvalda erfarenheter och ignorerar helt kontexten när de börjar skriva arga kommentarer. De vill inte förstå, utan fortsätter i samma gamla hjulspår med sitt stofilgnäll.
De lättkränkta som skriker ”sexism” och ”objektifiering”
Självklart finns det en annan sida av kulturextremismen också – de lättkränkta. Vi får inte glömma alla arga tjejer och killar som exploderar så fort det inte är en exakt kvot av manligt, kvinnligt, gender-fluid, gay, bi, lastbil. Det är de här människorna som de i den första kategorin bygger sin verklighet på. Det är dessa människor som får hjärnblödning när Final Fantasy XV får bara killar i huvudrollerna, men jublar åt Final Fantasy X-2.
De blundar för det som talar emot deras agenda och väljer att plocka det som passar deras narrativ. Det finns en video av Sylvibot som talar om det här och hon tar upp riktigt bra punkter på vägen. Självklart finns det saker att anmärka på, men om vi bara ska leta fel och ignorera helheten kommer vi sitta och gnälla till den dagen vi dör som en skrumpen, bitter surskalle.
Sexism är definitivt ett problem i spelvärlden. Med saker som gamergate har vi alla sett hur jävla snett det kan gå. Detta är definitivt ett närvarande och aktuellt problem. Det ironiska är att när den ena sidan försöker besegra (inte förstå!) sina meningsmotståndare häller de bara vatten på den kvarnen. Genom att låta precis som dem de vill motverka blir de sin egen värsta fiende. Så länge du bara belyser en (din) sida kommer du alltid ha fel enligt de du försöker övertala.
När det kommer logiska designer och karaktärsval tuggar de på i samma bana. De läser rubriken, utgår från sina sina självvalda erfarenheter och ignorerar helt kontexten när de börjar skriva arga kommentarer. De vill inte förstå, utan fortsätter i samma gamla hjulspår med sitt stofilgnäll.
Den uppenbara dubbelmoralen
De flesta som klagar på vardera kulturextrema front är lika genomskinliga som dubbelmoraliserande – de väljer vad de vill klaga på, ignorerar helheten och fokuserar på utvalda detaljer för att pusha sin egen agenda. Att ha fel går bara inte. De sätter sig själva i en position de inte kan hantera, dränkta i Dunning-Kruger-effekten och tar till förolämpningar när deras extremt få och tunna argument tagit slut. Självklart har de rätt till sin åsikt, men om den är lika stabil som blött, vitt bröd kan de inte bli arga när de konfronteras. Men det blir dem. Och de svarar då med förolämpningar och fnysningar istället för att försöka göra sig förstådda, desto mindre lyssna och försöka förstå helheten. Paniken av att deras bubbla spricker av kognitiv dissonans är helt enkelt för jobbig för dem.
Ett stort problem idag är den ständigt växande avtrubbningen många människor anammar. Det är lättare att stänga av istället för att hantera sina känslor. Sitter de bakom en skärm i hemmets trygga vrå kan de få utlopp för sina frustrationer utan konsekvenser. Det är lätt att säga att andra är lättkränkta och borde tåla lite, men det kanske är just det som är problemet. Att vissa är för avtrubbade. När känslor och respekt inkluderas i samtal ser de det som en svaghet. Ett hot. Kanske är det deras egen rädsla för att visa det?
Ibland händer saker som vi inte har kapacitet nog att hantera just nu eller som är alltför obehagliga. Då kan vi försvara oss själva genom att förneka, även för oss själva, att det är sant.
Psykologiska perspektiv: försvarsmekanismer
På samma sätt har vi människor som ständigt ska bli kränkta och upprörda över allt. Dessa människor är andra sidan av myntet och det som ger de avtrubbade vatten på kvarnen. De ska hitta fel i allt, vill känna sig som offer och kunna skylla allt på sin omgivning istället för att ta tag i sina liv och försöka hantera dem. Vissa har det svårt på riktigt såklart, men när avtrubbning och lättkränkthet blivit två så distinka ”subkulturer” är det svårt att stabilisera det. Det är som att få sladd på vägen, där bilen drar till vänster och du paniksvänger till höger. Det enda du får då är variation i obalansen, men ingen riktig balans.
Det kommer alltid finnas någon som kommer gnälla på precis allt de kan hitta – leta fel, göra allt för att bli kränkta och se till att alltid vara missnöjda. Det obehagligt vackra i allt det här är att de som är avtrubbade blir ofta lika lätt kränkta själva, därav mantran som ”PK”, ”SJW” och ”virtue signalling”. Samtidigt är de lättkränkta lika benägna att stämma in i klagosången med ”sexism”, ”objektifiering” och ”kulturell appropriering”. Det är en fördummande kakofoni, en kör som sjunger in den femte ryttaren av undergången – Idioti.
Lagom är bäst. Det låter tråkigt, men så är det. Det är där balansen finns. Dra inte iväg för mycket åt något håll och se för tusan till att ha en helhetsbild och lite information innan ni kommenterar argt om något. Ta ett djupt andetag och hejda dina dömande lustar. Istället för att klaga över något, belys felen och försök hitta lösningar dem, annars är det kanske bättre att bara vara tyst.
