Den 28 maj släpptes ett spel som många spelare förmodligen missade i den gröt som var vårens släpp. Men de som rör sig på independentscenen har säkert snubblat över magin som är A Stoy About My Uncle.
Utvecklat av svenska Gone North Games, ett gäng modiga studenter som bildade eget, och utgivet av Coffee Stain Studios, de galna genierna bakom Goat Simulator, är A Story About My Uncle något så ovanligt som ett spel i förstapersonsperspektivet helt utan våld.
Ingen recension
Att recensera A Story About My Uncle nu är i senaste laget. Innan spelets release, när jag testade det på Gamex 2013 och sedan följde dess utveckling, kände jag ett driv att recensera det. Jag fick en sådan bra känsla av det att jag upplevde det som min plikt att belysa det. Men det blev ju inte riktigt så.
Det här är mer en krönika och mitt sätt att skriva något ändå.
När jag väl spelade den färdigställda versionen insåg jag att jag inte ville recensera det. A Story About My Uncle väckte känslor inom mig som jag inte riktigt kunde identifiera vid tillfället. Det var ofta som spelet var i mina tankar, men jag nämnde det sällan. Tiden gick och nu är jag redo att presentera vad A Story About My Uncle betyder för mig.
Utomjordisk grund
Det fanns ett spel i min tonårsuppväxt som av en oförklarlig anledning förtrollade mig: Half-Life. I vanliga fall gillade jag äventyr och rollspel (det gör jag fortfarande), så att ett skjutspel fängslade mig var smått chockerande. Nu i efterhand inser jag att det var utforskandet av Valves jättelika forskningsanläggning som fick mig att spela igenom Half-Life ett halv-dussin gånger. Det var plattformspartierna mellan skottlossningarna som var spelets genrebrytande design. A Story About My Uncle är den brytningen i ren form.
Visst, A Story About My Uncle saknar den nivå av interaktivitet som gjorde att jag numera är tvungen att testa om toaletterna spolar i vartenda spel. Men det värmde mitt hjärta varje gång jag tog en avstickare och fann något som adderade till min uppfattning om världen. Små ludonarrativa smulor att mätta min upptäckarlust.
Känslan som uppstår när jag flyger genom luften i Gone North Games fantasivärld liknar den som jag fick för femton år sedan i Black Mesa. I koncept och utförande är spelen långt ifrån varandra men essensen är densamma för mig: glädjen att utforska en främmande värld ur förstapersonsperspektivet. Om än mindre läskig. Att för bara en liten stund få känna sig som ett barn igen och drömma sig bort till en magisk plats, det är bra berättarhantverk.
Det svåra (isgrottan)
A Story About My Uncle kan vid första anseende misstas för ett enkelt spel. Visuellt har det en trevlig grafisk utformning, narrativt är det som en godnattsaga och dess pacifistiska speldesign gör att det är lätt att avfärda det som ett barnspel. Så är inte fallet (haha).
Avgrunden är alltid närvarande i A Story About My Uncle och ”döden” är lika påtaglig som i Dark Souls. Ett felbedömt hopp eller miss med änterhaken och skärmen blir svart i två sekunder. I vissa svårare passager (isgrottan) blev misslyckandet (isgrottan) så påtagligt att jag blev riktigt frustrerad (isgrottan). Jag har fortfarande inte klarat spelet (isgrottan) och har för tillfället lagt spelet (isgrottan) åt sidan.
Spelmekaniskt är det inget fel på A Story About My Uncle (isgrottan), det kräver bara en nivå av skicklighet som jag, uppenbarligen, saknar. Dock hade några färre stalaktiter underlättat (isgrottan).
Av betydelse för framtiden
Jag har tidigare prisat A Story About My Uncle och Gone North Games, något jag inte kommer backa ifrån. De förtjänar uppmärksamhet och beröm. De kanske inte har gjort världens bästa spel eller uppfunnit en ny genre, men de har visat mod genom att inte göra som alla andra och de har visat skicklighet i att överraska.
I en tid där extrema våldsspel som Grand Theft Auto V och Far Cry 4 säljer i miljonupplagor och hyllas som de bästa spelen behövs små utstickare som A Story About My Uncle som visar att det finns alternativ. Men det viktigaste för mig, som själv ändå spelar våldsspel, är att A Story About My Uncle väckte så starka känslor. Att det på riktigt fick mig att stanna upp en stund och reflektera över det våld jag utför i andra spel. Vad är det som motiverar mitt våld och hur rättfärdigar jag det själv? Varför erbjuds jag inte alternativa tillvägagångssätt i mina favoritspel? Det här är vad A Story About My Uncle betyder för mig.
A Story About My Uncle finns ute nu till PC genom Steam.
[youtube id=”cToIhIIlWnE” width=”600″ height=”350″]
