Sedan Wildstar utannonserades har jag aldrig känt någon dragning till det, spelet var helt enkelt för anonymt. Det var därför med ganska låga förväntningar som jag klev in i den öppna betan förra veckan.
DE NYA FRÅN DE GAMLA
Wildstar utvecklas av Carbine Studios som är grundat av 17 gamla Blizzard anställda. Dessa jobbade tidigare med World of Warcraft, vilket kommer vara en återkommande punkt i denna text då likheterna är många. Sedan grundandet 2005 har de rekryterat andra som jobbat med bland annat Diablo II, StarCraft, Metroid Prime, EverQuest, City of Heroes och Half-Life 2. Wildstar blir Carbine Studios första spel och det ges ut av studions ägare NCSOFT.
DET NYA FRÅN DET GAMLA
Det Wildstar särskiljer sig med är sitt stridssystem som är actionbetonad med telegraferingar. Alla figurers attacker och förmågor telegraferas i marken synligt i färgerna blått och rött och det gäller att positionera sig utanför fiendens markering samtidigt som man försöker hålla dem i den egna markeringen. Detta fräscha system gör det roligt och engagerande att bråka med monster, då spelaren ständigt måste ta omgivningen i beaktning.
Även om det kan tyckas simpelt att hålla sig utanför det röda kan det bli jäkligt hektiskt.
Karaktärsutvecklingen känns bekant och är en variation på de gamla klassiska skill-träden som delar in det valda yrket i funktionerna tank, damage dealer eller healer. Inget direkt nytt, inget direkt saknat. Det som däremot var intressant var de olika paths karaktärerna kan ta. När figuren skapas går det att välja mellan olika ”vägar” och dessa inkluderar bland annat nybyggare och utforskare. Vad detta gör är att erbjuda spelaren särskilda uppdrag och mål som speglar den väg som valts. Jag valde utforskare och fick i varje ny zon uppgift att kartlägga området, klättra i berg och utforska grottor. Den valda vägen har egna erfarenhetsnivåer och egenskaper, men är inget som drastiskt förändrar spelet.
Hantverk finns såklart med. I Wildstar kan man välja två och dessa kan man likt Final Fantasy XIV: A Realm Reborn träna upp genom att ta beställningar.
DET GAMLA I NY SKEPNAD
Det kom inte direkt som en förvåning när mina förutfattade meningar (Wildstar ser ut som WoW i rymden) bekräftades. Nu tycker inte jag att man ska jämföra spel på det sättet då det är orättvist och dåligt analyserat. Men utvecklarna Carbine skäms inte över vad de visar upp, det är snarare de gamla hardcore raidarna från vanilla WoW de vill nå ut till – vilket var uppenbart i deras trailer Wildstar DevSpeak: Raids.
Redan efter fem minuter med Wildstar känns det som 2014:s WoW. Det är grällare, högljuddare och rappare. Dock har de inte utvecklat de punkter som gjort att WoW åldrats dåligt. Det finns inget röstskådespel i dialogerna och uppdragen går efter den sjukt tråkiga mallen döda-hämta-lämna.
Suck, vad tråkigt. Bara klicka accept, för här finns inget att läsa.
Wildstar har också inspirerats av Blizzards estetiska utseende då många av miljöerna ser ut som om de vore hämtade ur Azeroth. Det är tråkigt men egentligen inte dåligt i sig, då värden är färgrik, fantasifylld och figurerna överdrivna karikatyrer. Något som gör mig konfunderad är däremot spelets relativt höga systemkrav (8 GB RAM, 3GHz, Radeon® HD 5830) för ett spel som ser ganska simpelt ut och något som en äldre dator skulle kunna klara av. Istället var det problematiskt att konfigurera spelet att det skulle flyta smidigt, något som förhoppningsvis bara berodde på att det var en beta-version.
Vad har jag sett det här förr?
VILT OCH SMAKLÖST?
Trots att spelet saknade röstgivna dialoger försökte jag att engagera mig i spelets historia. Jag upptäckte ganska snabbt att spelets handling inte är tänkt att vara fängslande. De små textbubblorna sade inget intressant om världen jag befann mig i och karaktärerna ville egentligen inte bjuda på sig själva. Så när intresset dog – och det var ganska snabbt – klickade jag helt enkelt förbi alla dialoger och bara samlade på mig enformiga uppdrag att slutföra.
Nej, sluta! Jag ser inte ett smack! jag behöver inte se allt det här, ett litet ding räcker!
Att spelet inte tar sig själv på allvar vet jag ännu inte ifall det är till dess fördel eller nackdel. Varje gång jag kom in i ett nytt område försökte en berättarröst sätta stämningen genom att säga några hjärndöda meningar om stället och avsluta med ”time to kick ass” eller dylikt. Det ska även sägas att rösten påminner om, eller försöker låta som, Jon St. John, som gör rösten till en särskilt oseriös actionklyscha. Jag upptäckte även att denna röst återkom för att gratulera mig, med dunder och brak, varje gång jag nådde en ny nivå. Högst oseriöst.
TRÅKIG START
Jag hade inte kul en ända minut med Wildstar. Tyvärr, jag hade inte det. Jag spelade runt tolv timmar av betan, som varade i tio dagar. Tolv timmar är inte mycket när det gället onlinerollspel som Wildstar, som är tänkt ska spelas i längre perioder. Flera gånger försökte jag intala mig själv att ge Wildstar en chans när spelet höll på att logga in. Men det slutade med att jag efter den tredje dagen inte loggade in igen.
Jag tror mitt missnöje med Wildstar till viss del ligger i att spelet påminner om WoW, men också att spelet tycks sakna engagerande historier och karaktärer. Inte någon gång kände jag mig indragen i ett uppdrag. Idag vill jag höra karaktärerna prata med mig. Jag vill inte läsa en massa dåliga texter, hur ironiska de än är. Jag vill bli motiverad att döda-samla-lämna, inte känna mig tvungen.
NÅGRA POSITIVA SLUTORD
Det ska dock sägas att Wildstar inte är ett dåligt spel. Absolut inte. Det är stabilt och reagerar på input. Striderna är snabba och actionbetonade, många av uppdragen kan man avsluta på distans via komradio och man får en känsla av framfart och utveckling desto längre man kommer. Glimten spelet har i ögat kan passa många spelare som bara vill ha lite tidsfördriv utan att få en massa krav ställda. Och Wildstars gruppinstanser är väldigt utmanande vilket lovar gott inför raiderna som många MMO-puritanter anser som kärnan i onlinerollspel.
Hur spelarna tar emot Wildstar får vi se 3 juni när spelet har sin release på PC.
