En klassiker gör comeback
Senhösten 2001 släppte de amerikanska spelutvecklarna Gray Matter Interactive och Nerve Software Return to Castle Wolfenstein, uppföljaren till braksuccén Wolfenstein 3D efter nio års dvala. Skillnaden var avgrundsdjup. Borta var de krångliga och enformiga labyrinterna och in var ett äventyr som blandade skräck med rykande hård action. Det grafiska gränssnittet hade piffats upp rejält med en helt ny story som grundade sig i delvis verklighetsbaserade inslag.
Året är 1943. Andra världskriget pågår för fullt och tyskarna är i behov av ett supervapen som ändrar krigets utgång. Genom genetiska och ockulta experiment försöker nazisterna skapa liv åt den fallne kung Henrik I samt tillverka en armé av odöda soldater som ska slåss för Hitlertysklands räkning. Dock har de allierades underrättelsetjänst OSA fått nys om saken och kopplar in stridspitten B.J. Blazkowicz för att ”lösa” fallet. Från slottet Wolfenstein ända ut till slagfältet där slutstriden ska äga rum ska spelaren ta sig genom horder av soldater och monster som alla har sin förmåga att bjuda hårt motstånd. Vem minns inte testlaboratoriet som innehöll de muterade odjuren (vars snabbhet kunde åstadkomma stor skada ifall de kom för nära) eller svartklädda stormtrupperna som var beväpnade med eldkastare och maskingevär? Vapenutbudet utgår från den klassiska k-pisten till ett science-fiction inspirerat Teslagevär som skjuter kraftfulla elektroniska stötar.
En av spelets få bossar. Löjeväckande idag men läskig då.
Tyngdpunkt på svart, mörker och skräck
Som inledningen av texten skvallrar om var den stora nyheten skräckmomenten som spelet präglades av. Jämfört med sina kollegor i First Person Shooter-genren var tanken med upplägget att skrämma spelaren och samtidigt använda den ockulta mysticismen för att skapa en tät och spännande atmosfär. Detta gjorde spelandet mycket mer intressant tillsammans med de ständiga miljöombytena som korsade nästan hela kartan av tänkbara geografiska uppsättningar.
Ena stunden befann man sig på en gigantisk militärbas för att i nästa slungas ut i en katakomb av gravar och slåss mot odödingar som närsomhelst kunde ploppa fram från ingenstans. Då och då tillkom stealthmoment när spelaren var tvungen att ta sig förbi alla hinder obemärkt. Den tunga och ibland bombastiska musiken bidrog till spänningen med loopande trudelutter som drev på avancemanget djupare in i mörkret. Saken blev heller inte sämre med ett intensivt multiplayer som satte fart på det begynnande onlinespelandet.
Say hello to my little friend!
Efterspelet – hur blev framtiden för serien?
Efter att slutbossen avklarats och ridån dragits ned skulle det dröja nästan tio år innan nästa del i serien dök upp. 2009 släpptes Wolfenstein till PC, Xbox 360 och PS3 och spann vidare på samma tema som föregångaren gjorde. Tyvärr föll utgåvan platt med sitt intetsägande upplägg och utan någon mörk, skrämmande atmosfär som föregångaren hade. Men skam den som ger sig sa räven och spottade i nävarna. 2014 gjordes ett nytt försök till den nya konsolgenerationen med Wolfenstein: The New Order. B.J Blazkowics befann sig åter i frontlinjen mot sin nazistiska ärkenemesis – den här gången mot general ”Deathshead” vars skepnad sågs i förbifarten i Return to Castle Wolfenstein. Spelet fick ett hyggligt bra mottagande med en eventuell uppföljare på ritbordet.
En oslipad diamant
Dock är det – enligt min åsikt – Return from Castle Wolfenstein som sticker ut från mängden i serien med sin starka fokusering på skräck och i mörka, svarta färger. Det var spelet som gjorde comeback med besked och satte sin närvaro på shooterkartan för en ny generation gamers, i synnerhet PC-användarna. Trots sin ålder och grafiska rynkor är det fortfarande en juvel väl värd att besöka på en skärm nära dig. Varför inte besöka Steam som erbjuder rariteten för en billig peng?
