Bram Stoker’s Dracula släpptes på inte mindre än åtta olika format när det begav sig 1993–94. Versionerna skiljer sig en del sinsemellan, men gavs alla ut av Sony Imagesoft, som gjort sig kända för ett par fantastiskt snygga spel. Skyblazer, Hook, Equinox och Mega Turrican är alla vackra skapelser som bär deras stämpel. De utvecklade ju dock inte dessa titlar, eller Dracula; för den äran står Psygnosis, Traveller’s Tales samt, relevant för denna text, Probe Entertainment Limited.
Probe ligger bakom de fyra 8-bitsversionerna av Bram Stoker’s Dracula: NES, Game Boy, Game Gear samt Master System. De ligger också bakom en uppsjö andra portar till både SEGA- och Nintendo-konsoler samt en hel del på hemdatorfronten (Atari ST, ZX Spectrum, Amiga 500, etc.). De skulle senare komma att utveckla den fräna motorcykelracern Extreme-G, så hur illa kan Dracula i 8 bitar egentligen vara?
Fast handfallet kommer faktiskt aldrig riktigt. Master System-Dracula är en rätt engagerande titel som, när man vant sig vid den lite ”glidiga” kontrollen, känns väldigt lätt att ta till sig. Med tanke på hur avskydda SNES-, Genesis-/Mega Drive- och SEGA Mega CD-versionerna av Dracula är, blir jag uppriktigt förvånad över hur mycket jag tycker om Master System-versionen. Bandesignen är välgjord och uppmuntrar till väggkramande för att hitta alla hemligheter. Grafik och animationer är uttrycksfulla, särskilt för vår huvudperson, den olycklige men modige Jonathan Harker. Det enda förbehållet är egentligen ljudet.
Du når bara slutet om du kör på HARD.
Master System-Dracula har distinktionen att vara en av rätt få filmlicenser på konsolen, men framför allt att ha en av maskinens klaraste röstsamplingar. Redan på titelskärmen möts vi av ett hest ”DRACULA”. Denna röst är lite av en besvärjelse rent mjukvarumässigt, och består i att manipulera volymen i väldigt snabb takt. Därför lär du troligen aldrig höra ett Master System-spel med röst under gameplay, eftersom processorn är helt upptagen med att utföra dessa anrop. En stillastående titelskärm är dock ett perfekt ställe för ett så krävande ljudklipp, och det sätter tonen riktigt väl för spelet. Det övriga soundtracken gör rätt mycket för att få spelaren att känna sig osäker. För det är så jag tolkar det; Dracula på Master System är allt annat än välljud. Men … det passar. Tillsammans med grafiken är stämningen ändå kuslig och rubbande. Och i korrekt hastighet, eftersom spelet både är Europa-exklusivt och -utvecklat.
Vi kommer garanterat probera Probe mera i denna artikelserie, och jag ser åtminstone delvis fram emot det.
