Man skulle kunna tro att Aerial Assault med sin generiska titel är besläktad med Submarine Attack. Båda är högst kompetenta shooters med läcker musik och snygg presentation. Aerial Assault är dock en del av Sanritsu/SIMS repertoar på Master System (och Game Gear, men versionerna skiljer sig markant). Vi har alltså att göra med studion bakom Ninja Gaiden, Psychic World och Aladdin, bara för att nämna de jag redan spelat av dem i artikelserien hittills.
Som sidskrollande skjutare är de vanliga ingredienserna här: Ett skepp kommer lastat med mänsklighetens sista hopp och en generös dos uppgraderingar med vilka man tar sig an en hel armada fiender som gett sig fan på att du ska tillintetgöras. Fiendevariationen är rik och ingen bana upprepar vare sig fiendedesign eller miljö. De har alla en parallaxskrollning som är långt före det mesta på Master System. Och konsolen flexar verkligen sina muskler; här händer en hel del på skärmen innan flimmer och stammande bilduppdatering tar vid.
Uppgraderingarna bidrar så klart till att skärmen fylls med bös, och de släpps alltid på samma ställe, av samma fiender. Det är bra, för där finns de man verkligen vill undvika. Alla vapen är så klart användbara, men ett par fiender lägger bomber efter sig i stället för uppgraderingar. De kapslar som innehåller uppgraderingarna rör sig tack och lov förutsägbart, men det finns inget surare än att tappa en laser, plasmavåg eller superbomb och få ett ärtskott i stället.
Aerial Assault påminner mig dock främst om att jag är helt värdelös på skjutarspel, vare sig de skrollar upp, ner, använder två spakar eller ett lynnigt styrkors. Här finns tre nivåer (Easy, Normal, Hard) och de har – hör och häpna – riktiga skillnader. Fienderna tål faktiskt lika mycket oavsett, men är rejält aggressiva och skjuter oftare på svårare nivåer. Efter mycket om och men lyckades jag åtminstone klara av spelet på Easy. För att sedan mötas av ”Ledsen, men ditt riktiga slut finns i en annan svårighetsgrad”. Inte nog med att spelet är ett av de som verkligen vill att man ska ha en Rapid Fire Unit om du inte vill ha träningsvärk i tummen – det har dessutom mage att kaxa sig mot en för att man kör på Easy. Det här kräver hämnd. Mot nätet!
Koppla in två kontroller. På kontroll 2, håll upp på styrkorset och tryck 1, 2, 1 och vips så kan denna kontroll ge dig oändligt med bomber, liv och en energisköld därtill. Du kan dessutom hoppa över en eller flera banor genom att trycka uppåt på styrkorset. Varför inte sedan ge kontrollen till en pålitlig spelare två som kan spamma valfri knapp åt dig och göra dig de facto odödlig. Lite som ett dolt samarbetsläge.
Nu kanske somliga säger att det är småaktigt och tråkigt att bli så arg på döda ting att man väljer att fuska – få spel på ett spel, så att säga. Till er säger jag ”Synd.” Hämnden är ljuv, och desto ljuvare när ingen kommer till skada. Utom min stolthet kanske, men den räknas inte.
