Fotboll är en vedervärdig sport som fått vara lös på tok för länge, och World Cup Italia ’90 på Master System har inte fått mig att ändra på den åsikten. Är det inte mutor, rovdrift och allmän korruption så är det faktumet att jag fanimig inte kan vinna en match om mitt liv så hänger på det!
Skämt åsido; jag gillar inte fotboll som sport och jag gillar inte fotboll som spel – och ja, det har delvis att göra med att jag fullkomligen suger på bådadera. Men har jag sagt att jag ska spela alla mina Master System spel, så har jag. Och nog fanken kan lite kul finnas att ha här också … eller?
Till att börja med är titeln lite av en felbenämning: World Cup Italia ’90 släpptes i november 1990, när turneringen redan var över sedan länge. Det är hyfsat annorlunda i grafik och presentation från sin namne på Mega Drive, med ett mer utzoomat kameraperspektiv och sex extra lag. Det släpptes förutom i Europa även i Sydamerika, där det fick det urlöjliga namnet Super Futebol II.
World cup Italia ’90 beter sig ungefär som alla andra sportbollsspel från tidseran, av vilka vi säkerligen lär utforska fler. Perspektivet är ovanifrån och spelplanen vertikal. Kameran har ungefär halva spelplanen synlig hela tiden, så du har inte full koll på var alla lagkamrater (och dödsfiender) håller hus. Dina kontroller är enkla: styrtangenten styr, en knapp passar och en annan skjuter. I försvarsläge kan en av dem dessutom initiera en glidtackling. Men det är här problemen börjar.
Normalt kan man väl ändå välja vilken av alla små bollnissar man vill kontrollera i ett fotbollsspel? Det görs automatiskt åt dig i World Cup Italia ’90. Du kan ju själv tänka dig hur hattigt det hela blir när man lämnar upp till datorns godtycke vilken gubbe man vill styra. Säg att du precis ska glidtackla bollen ur en motståndares herravälde, men i stället glidtacklar med en karaktär nästan halva planen bort. När du väl är i nära dueller med en motspelare och ni dribblar om varandra är det faktiskt rätt hektiskt och intressant, men så fort bollen är i rullning är det RNGesus som avgör om du når fram till den ordentligt.
Tjusningen i World Cup Italia ’90 är nog i och för sig inte att slåss mot datorn, utan mot en mänsklig motspelare. Framför allt är det lite mer prestige på spel än mot en datorspelare som ändå – och jag säger detta i all välmenande, varnande ton – fuskar! Fast okej, en otippad tjusning till finns här: musiken! Den låter lite som Nintendo World Cup, och det är inget man säger lättvindigt. Är den lika bra för det dock? Nope. Men jag skulle absolut kalla den för en doldis. För det första är det najs att här ens finns musik under spelets gång – att den sedan är rätt bra gör mig lite sur att ingen verkar ha rippat den för fördjupande lyssning.
Jag vill påstå att fotbollsspelen ändå hade lite mer karaktär innan de alla hette FIFA eller Pro Evolution Soccer. Men jag vetti fasen om World Cup Italia ’90 är ett av dem. Det gör mig orimligt irriterad och som lök på laxen har jag nu en rejäl värk i hela vänstertummen. Jag behöver rehabilitera med något lugnare …
