Jag älskar när man som spelare har tillgång till ”gudaläget”. Inte nog med att Cloud Master låter en surfa runt på ett moln bland en massa parodiskt asiatiska (och annorledes) fiender och leverera lite himmelsk vedergällning – skulle de mot förmodan göra motstånd har spelet bland de bästa fusklägena i mannaminne. Här snackar vi odödlighet, extraliv, warp, omstart, starkare vapen, nästa vapen, etc. Och de kan alla slås på/av. Du kan alltså bli odödlig precis vid ett jobbigt parti för att sedan slå av fusket igen. Du kan dessutom, praktiskt nog, teleportera dig till bossen direkt.
Men nu går jag väl ändå lite före i handlingen här. Cloud Master är ett shoot ’em up – en sidoskrollande skjutare. Du spelar som lärlingen Michael Chen som vill uppnå just titeln molnmästare. Det gör du genom att skjuta ned allt från beväpnade grisar till nudelskålar, sfinxar, drakar och flygande katthuvuden. Boss- och fiendedesignen är en fest i parodins tecken, och spelet kom ju faktiskt rätt så tätt inpå just Parodius.
Jag måste dock säga att fiendedesignen inte har något att sätta mot bakgrundsdesignen. Första banan ser ut som ett för konsolen otroligt vackert landskapsmotiv från kinesiskt 1200-tal. Bara en handfull element på hela banan är i färg, något som blir väldigt effektfullt. Övriga banor är inte riktigt lika iögonfallande, men de tar alla stor inspiration från just kinesisk estetik. Här finns också rätt gott om tid att ta in det hela, för Cloud Master är rätt långsamt, på gott och ont.
Förutom långsamheten, som snarare är positivt för min åldrande reaktionsförmåga, dras Cloud Master med en design som behöver nötas för att bemästras. Du kan uppgradera din fart, dina vapen och dessutom välja ut ett extra specialvapen. Problemet är att med alla dessa projektiler på skärmen flimrar det av Guds nåde. Fiendeeld som försvinner i flimret är en av de främsta anledningarna till att man tar gudakraften i egna händer, så som jag nämnde i första stycket.
Är det någonstans Cloud Master faller i förtjänt glömska, är det i ljudavdelningen. Pangandet med energibollar är inte precis spektakulärt, och heller inte musiken, som finns i smaken PSG och FM. De är båda extremt förgängliga. Spelet har heller inga eftertexter, så här finns inte precis någon att hänga ut för sina *räkna* 35 år gamla misstag. Cloud Master och jag är jämngamla …
