Lagom till fastan bestämde jag mig för att rasta Master System med Rastan. I detta slagsmålsspel tar du rollen som självklart-inte-Conan. Det är tydligen ingen slump, då Rastan var ett Conan-licensspel fram till Taito helt enkelt inte kunde få licensen, till utvecklaren Yoshinori Kobayashis förtret.
Rastan kanske inte ens är okänt för många läsare. Det släpptes på åtta plattformar, varav arkaden är originalet och en slev hemdatorer från tidseran fick sina portar. Hemdatorer plus Master System och Game Gear då. Men till skillnad från exempelvis Wolfchild, Chuck Rock och Prince of Persia är det här faktiskt ett rätt kompetent paket bland alla portarna, till mitt stora nöje.
Rastan är ett slagsmålsspel där var fiende tål max 2-3 träffar och du helt enkelt ska ta dig förbi dem och till mållinjen. Spelet innehåller sju distinkta områden med två eller tre banor + en boss i varje. Det ger en rund total på 22 banor, vilket känns rätt lagom. Jag hade dock troligen inte klarat dem alla utan att aktivera oändligt med continues, vilket är så enkelt som att hålla ▼◄ ❶❷ innan titelskärmen dyker upp.
Överlag är Rastan inte riktigt lika kompetent eller kul som exempelvis Rygar, som är den närmsta liknelsen till hands. Hoppandet är inte riktigt lika tajt och vapnen till ditt förfogande – svärdet såväl som de tillfälliga uppgraderingarna yxa, stridsgissel och eldsvärd – har inte riktigt rätt stuss bakom slagen. Blodet sprutar dock med varje dödsstöt, vilket är najs.
Kanske är det PAL-hastigheten som gör att jag upplever Rastan som lite mindre responsiv. Den gör ju onekligen sitt med musiken, som är betydligt angenämare i korrekt hastighet. Är det något som står på min önskelista efter den här artikelserien är det helt klart en 50/60 Hz-switch och en FM-enhet. För FM-soundtracken till Rastan är heller inte så pjåkig.
