Varför får den här upplagan av Disney’s Aladdin så vansinnigt lite täckning? Själv hade jag ingen aning om att det fanns förrän jag redan hade fått ihop en ansenlig mängd Master System-spel. Det hör så klart till saken att det här är ett väldigt sent släpp – så sent som 1994. På Master system släpptes det enbart i Europa och Sydamerika.
Gameplay är fördelat ungefär jämt mellan Prince of Persia-doftande gameplay, jaktscener och ett hopkok grymt sega mellansekvenser. Oväntad ordvits åsido – jag är helt allvarlig när jag säger att dessa ”cutscenes” tog upp nästan halva min första genomspelning. Å ena sidan är det riktigt häftigt för konsolen spelet är på; å andra sidan är det vansinnigt skönt att kunna trycka förbi.
Disney’s Aladdin är alltså inte grundat på någon annan version, vare sig Virgins eller Capcoms. Titeln utvecklades av den japanska studion SIMS, som ligger bakom en ansenlig del SEGA-spel. Bara i Master System-biblioteket finner vi från dem Ninja Gaiden, Master of Darkness och två Wimbledon-spel. Disney’s Aladdin släpptes även på Game Gear samma år och är där snarlikt bortsett från den något lägre skärmupplösningen.
I runda slängar spenderade jag nog strax över en timme med Disney’s Aladdin. De cinematiska plattformsbanorna är helt klart spelets roligaste, även om MS-kontrollens förmåga att misstolka framför allt diagonala styrkommandon ständigt sätter käppar i hjulet för en. Som vanligt vänjer man sig efter ett litet tag. Jaktscenerna är så klart extremt manusbundna och bjuder inte mycket till motstånd. Överlag är spelet helt enkelt för kort, men förblir ett intressant och underrapporterat inlägg i högen av Disney-spel.
Jag avslutar den här texten med två höjdpunkter: Parallax-effekten på spelets andra bana samt en helt okej rendering av En helt ny värld.
