Ännu ett sent Disney-spel med Kalle Anka i huvudrollen. I The Lucky Dime Caper starring Donald Duck är Magica de Hex på vift och snor Joakim von Ankas surt förvärvade lyckoslantar. Hon kidnappar även Knatte, Fnatte och Tjatte, vilket får Kalle att se rött och sätta iväg efter henne. Ett löfte om en viss belöning sporrar visst också på en del.
Lucky Dime Caper är ett jäkligt snyggt spel – inget tu tal om den saken. Bandesignen är överlag väldigt bra och tempot, med generöst antal sparpunkter på varje bana, är precis lagom. Dessvärre saknar spelet helt finess i kontrollen, samtidigt som det dras med ett rätt trist soundtrack. Av alla Disney-spel jag kört på Master System är det här utan tvekan det svagaste och det frustrerar mig mycket mer än sina licensvänner.
Om man jämför Disney-utbudet mellan Master System och NES är The Lucky Dime Caper starring Donald Duck närmast Ducktales i sin struktur. Att jämföra de två är dock nästan orättvist; de spelar i olika ligor. Ducktales är bättre på alla plan utom grafiken, och det är inte med några hästlängder Lucky Dime Caper tar hem den vinsten. Visst känns det gött att kunna drämma till fiender med både hammare och frisbee (förutom rumpan via att hoppa på dem då), men själv väljer jag nog Joakim von Ankas hoppstylta vilken dag som.
Jag har klarat The Lucky Dime Caper starring Donald Duck två gånger nu. Så länge du är van vid plattformsspel räcker det gott och väl med en kväll för att bli klar och lägga det bakom sig. Även utanför denna artikelserie hade jag nog ändå återvänt en vacker dag. Om inte annat för att se hur stilfullt Master System (och Game Gear, för den delen) kunde rita upp sin grafik när det väl gällde. Blir det någonsin en SEGA-version av Disney Afternoon Collection ska det här inte skämmas för att vara med. Det sämsta bland de bästa är trots allt fortfarande rätt bra.
