SEGA var en av flera som försökte sig på det här med 3–D på hemkonsoler. Ett av spelen som fick marknadsföra deras 3-D-glasögon var Out Run 3–D. Det släpptes dock aldrig i någon större upplaga och är idag rätt attraktivt på samlarmarknaden. Sydamerika fick spektaklet 1989; Europa så sent som 1991.
Jag avfärdade länge Out Run (eller OutRun) som ett rätt stereotypiskt killigt bilspel som inte verkade ha mycket av vare sig charm eller själ. Läsare som hänger med i svängarna märker ju dock att jag älskar varje del i serien jag skriver om nuförtiden. Sedan jag recenserade min första rodeo, Out Run AGES på Nintendo Switch, har jag anskaffat mig samma titel till 3DS, samt porten av originalet till Master System (om jag inte redan hade det i gömmorna; lite osäker) samt Out Run 3-D. Men jag har inte fått tummen ur att spela det sistnämnda förrän nu.
Tyvärr måste jag köra Out Run 3–D utan dess killer app, nämligen sagd 3–D, ty jag äger ännu inga 3–D-glasögon. Gjorde jag det hade tevens kontrastglas säkert ändå försvårat deras funktion, så det kanske är lika bra att aktivera 2–D-läget och bara köra.
Till att börja med har Out Run 3–D tre svårighetsgrader. Det känns himla trevligt att slippa memorera banorna och deras layout innan man kan köra ett helt race, måste jag erkänna. Över huvud taget är Out Run 3–D sitt original och lite till – som en sjyst expansion. Fysiken ter sig väldigt likt och upplägget är desamma, dvs. totalt 15 områden designade kring att välja väg vid en korsning i slutet av varje; du ser alltså bara fem områden per genomspelning. Designen på banorna är dock väldigt annorlunda från originalet, med flera distinkta och iögonfallande unika områden. Där tar dock mina lovord slut.
Tyvärr är Out Run 3–D knappt spelvärt i PAL-hastigheter. Spelet är redan lite långsammare än sin föregångare, troligtvis på grund av att ha designats kring 3–D. Det gör tyvärr också att soundtracket i all sin magnifika prakt – ett försäljningsargument för hela spelserien – blir lidande. Nej, Out Run 3–D måste nästan köras på en 60 Hz-konsol, och då gärna en som kan spela dess fantastiska FM-soundtrack. Såväl FM– som PSG-soundtracken är dock riktigt trevliga. Då kan man väl ändå förlåta att ljudeffekterna är lite väl sparsmakade.
