Här finns en del att packa upp med Cyborg Hunter. För det första är det i sin hemregion Japan ett licensspel. Det baseras på animeserien Sonic Soldier Borgman (Chōon Senshi Bōguman eller 超音戦士ボーグマン) som gick på japansk television 1988. Spelet är från samma år och släpptes som Cyborg Hunter i Europa, Syd- samt Nordamerika. En riktigt häftig titel, även om det låter som att man bara försökt pussla ihop vad man tror man hörde av originaltiteln.
Bildkälla: GameFAQs.
För det andra så kräver Cyborg Hunter två handkontroller för att spela. Det är ett av bara två spel som tar till ett sådant knep, även om Wonder Boy-titlar ofta använder kontroll 2 som en potentiell pausknapp. I Cyborg Hunter är en kontroll 2 hur som helst ett måste – den andra titeln är F-16 Fighter.
Likheterna är faktiskt rätt så slående med Metroid Fusion, av alla spel jag kan komma på. Du har en hubbvärld, från vilken du tar olika hissar till nya platser. Väl på dessa letar du upp föremål för att kunna ta dig vidare till nästa. Cyborg Hunter är dock inte riktigt ett metroidvania. Det är lite väl linjärt för det; du måste hitta alla föremål och du måste göra det i en viss ordning. Möjligen kan du kanske ignorera vissa av vapnen, mot att spelet då blir svårare, men då är du antagligen hardcore nog att utmana neutronstjärnor. Storyn är heller inget spektakulärt, utan en sedvanlig ursäkt att bruka lite våld:
Året är 2242, du spelar som prisjägaren Paladin och måste besegra cyborgernas ledare Vipron innan han tar över hela universum. En löjligt välritad radiokompis vid namn Adina hjälper dig med dyrbara ledtrådar och vägledning.
Bildkälla: SMSPower.
Allt som allt är Cyborg Hunter en handfull områden fulla av korridorer där vissa fiender är obligatoriska att döda för att komma vidare. När du gjort det kan du antingen bege dig till nästa område, eller slåss mot en boss. Precis som en handfull andra Master System-titlar är skärmen uppdelad. Här är det i en actionportion, en karta och en radar. Radarn signalerar vilka fiender som är obligatoriska och piper till om där finns någon på våningen du befinner dig. Kontroll nummer två används för övrigt enbart till att få tillgång till vapenmenyn – något som likt Wonder Boy-spelen nämnda ovan hade kunnat relegeras till Paus-knappen på konsolen. Sätten är ungefär lika obekväma.
Eftersom Borgman släpptes under Master Systems glansdagar och dessutom är japanskt så det förslår, har det självfallet ett FM-soundtrack. Både det och PSG-originalet pendlar mellan stämningsfullt hotande och heroiskt. Båda är vanesmaker, men gillar du chipmusik är det trevligt.
Kommer Cyborg Hunter få mig att se genom Borgman-animen? Antagligen.
