Speedball-duon spel är ett av få exempel där uppföljaren överglänser sin föregångare, så till den milda grad att det första Speedball lever helt i skuggan av Speedball 2. Det försämras i och för sig av att de aldrig kunde få namnet konsekvent (Speedball? SpeedBall? KlashBall!?). Denna topp har spelserien hur som helst aldrig riktigt nått igen.
Speedball 2 har sedan debuten 1990 kommit ut till inte mindre än 12 plattformar, varav den senaste är en HD-version till PC 2013. Till Master System kom det 1992, exklusivt i Europa. Det bär Virgin Games gudsförgätna logga, men det kan mycket väl vara en rökridå. Originalet är som kanske bekant av The Bitmap Brothers och portningen sköttes av Mirrorsoft, en ny spelare som även skötte föregångarens Master System-version.
Som sagt så är Speedball 2 väldigt mycket en klassiker. Jag är dock väldigt mycket en bollsportshatare. Senaste bollspelet jag ens spelade, World Cup Italia ’90, var antagligen inte så hemskt i allmän mening som i min mening, men det får mig knappast att sätta min tillit till en titel i samma genre – även om dess bakgrund och scenbygge är betydligt mer attraktivt. Faktum är att jag helt säkert har spelat det här innan, men jag kan för mitt liv inte minnas vad jag tyckte om det eller hur det gick. Anar jag trauma?
Bildkälla: SMSPower.
Speedball 2 har faktiskt en berättelse: Året 2095 pågår sporten helt i det fördolda (vad hände i första spelet egentligen?). Utan styrning och översyn har den gått ned sig till ett fiasko. 2100 görs ett försök att återfå publiken i en omlansering – därav en tvåa i titeln. Ytterligare fem år går och laget Brutal Deluxe entrar scenen. Det är dem du spelar som.
Spela boll
Jag vill tycka om Speedball 2. Till skillnad från annan sportboll har det flera sätt att få poäng och uppmuntrar dessutom till våld medan du gör det. Att få motståndarna ur spel är till och med ett av sätten att få poäng. Problemet är att jag aldrig har gillat ett bollspel, vare sig i verkliga livet eller i spelformat. Även om Super Mario Strikers och dess uppföljare flörtar rätt hårt med en är det en genre jag aldrig skulle få för mig att annars spela annat än i gott sällskap. Och ett gott sällskap är någon som helst är sämre än jag själv, eller åtminstone inte sopar mattan med en.
Poängen är att även de bästa dagar kämpar Speedball 2 i uppförsbacke om det ska kunna charma mig. Och bättre blir det inte av att det här är ett europeiskt Master System-spel. Skrollningen rycker, du har ingen aning om var dina lagspelare befinner sig (eftersom skärmen inte kan visa en minikarta som många andra versioner gör), kontrollen är som i de flesta precisionskrävande spel på konsolen helt vedervärdig – och det enda som håller dig sällskap medan motståndarlaget äter dig som mellis är lite klonk och publikskrammel. Nu verkar i och för sig alla versioner ha noll musik under gameplay, men det gör inte den här versionen mer lättsmält. Ge mig bangers som den här!
Bildkälla: SMSPower.
Nåja, Speedball 2 ser åtminstone väldigt bra ut, och stammande bilduppdatering har inte stoppat mig från andra spel. Med lite mer tid, en bättre dag och en bättre handkontroll har jag faktiskt förhoppningar om att även jag kan få ta del av vad som gör det här till en klassiker. Jag lyckades ju trots allt vinna två matcher till slut, av fem spelade och ytterligare två avbrutna i vredesmod. Så om inte annat har jag nu åtminstone dokumenterat traumat inför nästa session bollsportsterapi.
