Man kan ju undra hur det kommer sig att SEGA tyckte så mycket om att porta just spel från datorn Apple II. Förutom Prince of Persia och Choplifter fixade de även över Where in the World is Carmen Sandiego och dagens spel: Ultima IV. Detta blir ironiskt nog den ”penultimata”, alltså näst sista titeln för denna artikelserie, innan vi går i mål med buller och boom imorgon.
Ultima IV släpptes på imponerande 14 olika plattformar, bland vilka NES och Master System är de enda konsolerna. MS-versionen dök upp 1990 och var en rejält ambitiös release. Förutom att spelet även kom till Brasilien och Australien, fick européer tre olika utgåvor: en engelsk, en fransk och en tysk. Vissa utgåvor kom i sin tur med guideböcker: blå för engelska, rosa för franska och gul för tyska (själva spelet förblev dock på engelska enbart). Tyvärr har min utgåva inte dessa. De är ovanliga, eftersom de är större än själva spelasken och därmed måste förvaras utanför den. Förutom mycket lull-lull är kassetten den största Master System kan läsa, hela 4 Mbit, utrustad med batteriminne samt ett FM-soundtrack. Det är uppenbart att mycket muskler flexades i och med Ultima IV.
För mig som nyligen spelat Miracle Warriors är det här väldigt bekant. Ultima IV har också skärmen uppdelad i tre ytor (karta, meny, textområde), och har likaledes ryckigt rörelsemönster där du ”teleporterar” dig en ruta i taget. Att vänja sig vid dessa variabler är nog en nyckel till att kunna njuta av äldre ”PC-aktiga” rollspel. Jag kan nog leva med det, för Ultima IV verkar ändå vara ett spel jag vill bekanta mig med ordentligt. Vilket för mig till min främsta poäng med den här texten.
Att sätta sig ned med Ultima IV: Quest of the Avatar på det här sättet – som en del av många i en lång artikelserie – är rentutav lite ovärdigt gentemot ett spel av den här storleken och ambitionen.
Berättelsen är något av en isekai, alltså en utomvärldslig affär: Du somnar vid ett träd, vaknar av ett stort ljud och hittar en ankh och två böcker omgivna av en stencirkel. När du läst i den ena hör du ett nytt ljud. Du undersöker det och hamnar på en renässansmässa, komplett med en sierska som spår din position inom de åtta dygderna: Ärlighet, Medlidande, Tapperhet, Rättvisa, Uppoffring, Ära, Spiritualitet samt Ödmjukhet. Efter det strålas du iväg till Britannia, där du nu är Avataren – botgöraren som ska rädda världen och ge den ett syfte. Det gör du genom att bemästra alla åtta dygder i deras respektive helgedomar runt om i Britannia.
Det hela förefaller mer än en aning pretentiöst. Jag har aldrig spelat ett Ultima-spel förut och har heller aldrig sett någon tjusning i det jag sett från vare sig originalspelen till diverse datorer, eller deras konsolportar. Men det är ändå något med Ultima IV på Master System. Något förföriskt. Kartan som medföljer spelet har ett chiffer för samtliga ortsnamn, vars lösning finns i manualen. Chiffret är dessutom en form av runskrift. Det är i dessa detaljer som jag bara kan fastslå: Ultima IV förtjänar mer tid. Dess blotta texttyngd är något utöver det vanliga för de allra flesta samtida spel, och det är dessutom förbaskat välskriven text.
Nej, efter en timmes bekantskap med Ultima IV: Quest of the Avatar bestämmer jag mig för att helt enkelt spara det till en annan tid. En tid jag förhoppningsvis kan ha en vacker dag.
