Från en underpojke går vi vidare till en … Teddy-pojke? Teddy Boy ser inte så lite ut som Alex Kidd. Det är nog ingen slump; båda är SEGA-skapelser och båda är från 1986. Båda härstammar också från arkadhallarna.
En stor del av Teddy Boy Blues, arkadförlagan, är att det gjordes som ett slags reklamjippo med dåvarande idolsångerskan Yōko Ishino. En spelrendering av hennes debutsingel(!) med just namnet Teddy Boy Blues spelas konstant under spelets gång. Det tåls sägas att det här inte är något du hittar på Spotify direkt. I Master System-versionen är alla spår av detta samarbete som bortblåsta, sånär som på en löjligt vag referens i manualen. Det känns på ett sätt som att spela Pepsi Man (Boy?) utan, tja, Pepsi.
Spelet får en så klart inte att tänka på en japansk idol direkt. Det är ett actionspel där du ska skjuta alla fiender och samla deras miniatyrer som springer iväg när de träffas – annars äter de upp din timer™. Varje bana utspelar sig på en singulär skärm, men med egenheten att den skrollar och loopar. Går du åt ett håll är du med andra ord förr eller senare tillbaks där du började. Hela spelet består av 50 nivåer, som efter det, likt nivåerna själva, loopar. Teddy Boy är därmed väldigt likt Bubble Bobble, men med en härlig egen gimmick.
Överlag är Teddy Boy verkligen spelbart även i dag. Det är ännu ett sånt där spel som gör kreativa grejer med maskinens begränsningar. Hela spelet ryms dessutom på ett SEGA Card – ett sånt som ett fåtal riktigt små spel kom på och som kan köras in i kortporten på en Modell-1-Master System. Min utgåva är dock på kassett.
Teddy Boy är verkligen inget långsamt spel, men PAL-versionen verkar ändå spelas långsammare än andra regioners, i vanlig ordning. Musiken låter dock befängt snabb i NTSC-versioner, av Let’s Play-videor att döma. PAL-versionen kanske till med med är att föredra?
Mitt enda krux med Teddy Boy är att det begår den värsta kontrollsynden av dem alla: byter plats på hoppa- och skjuta-knapparna – oåterkalleligen. Det tog mig tio banor att få grepp om, men jag kommer troligen aldrig att vänja mig. Klarade det gjorde jag dock till slut, i den mån man kan. Alla femtio banor är klarade, men med den dolda funktionen* att få fortsätta från samma bana man blev GAME OVER på. Eftersom Teddy Boy är ett arkadspel, ser jag det helt enkelt som att jag matar in en polett i det virtuella/imaginära myntinkastet.
* = Upp, Ner, Vänster, Höger på titelskärmen. Svår kod va?
