Double Hawk är en guilty pleasure spelifierad, komplett med en story som är urfjantig. 1990-talet är helt erövrat av våld och FN vet exakt vilken terrororganisation som ligger bakom. De skickar elitduon John Jackson och Jack Thomas. Varför inte bara gå hela stereotypen fram och kalla dem John Jackson och Jack Johnson? De ser ut som typ Vincent Price/Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone nog ändå.
Man lockas lätt att tro att Double Hawk ska vara ett springa-skjuta- eller ett ljuspistolsspel. Det är ingetdera, eftersom du bara kan styra din karaktär och ditt sikte. I essens alltså ett ljuspistolsspel utan ljudpistolen och med en extra rörelsevariabel i form av din spelkaraktär. Du rör siktet så fort du håller inne skjutknappen, vilket är en så jäkla skum grundläggande kontroll att det gör hela spelet svårgreppat. Här finns dock två svårighetsgrader, och jag är helt nöjd med att ha tagit mig förbi Easy på typ 10 continues (av vilka du tack och lov har oändligt!). Double Hawk har också stöd för samtida multiplayer, vilket jag önskar innerligt att jag hade kunnat utnyttja. Ensam är spelet nämligen rätt trist.
Double Hawk är för övrigt ett Europa-exklusivt spel – kanske ett av de första. Det HAR ett FM-soundtrack, men det måste patchas in för att fungera som avsett. Fast vem bryr sig egentligen? Här finns totalt tre spår på soundtracken som helhet; gameplay har bara ljudeffekter som sällskap. Och det är faktiskt inga vidare bra ljudeffekter till att börja med.
Bildkälla: SMSPower.
Utvecklarna Opera House är kanske inget hushållsnamn, men de ligger bakom flera riktigt bra spel som Bubble Ghost (på Game Boy), Midnight Resistance (på Genesis) och det sedan tidigare avhandlade Cloud Master. Jag tillfogar inte Double Hawk på den listan, men det är långt ifrån det sämsta jag spelat under den här artikelserien. Här finns kul att ha, men det kräver nog ett visst sinnelag och/eller en spelare två.
