Tycker du att grafiken i moderna datorspel har gått överstyr? Är du utled på alla dessa hints och achievements? Ogillar du när slutstriden är vunnen och spelet oåterkalleligen genomspelat? Troligen är Dwarf Fortress nånting för dig. Är du dessutom konstnärligt intresserad kan det vara värt att veta att Museum of Modern Art för ett par år sedan lade Dwarf Fortress till samlingarna
Dwarf Fortress är ett spel som ser ut att vara minst 30 år gammalt trots att det bara funnits i drygt tio. Det var en starkt bidragande orsak till att Minecraft såg dagens ljus, har en enveten skara lätt masochistiska fans och beräknas av upphovsmannen Tarn Adams inte vara färdigutvecklat förrän om 20 år.
En del oinvigda har liknat gränssnittet vid the Matrix.
Upplägget i Dwarf Fortress påminner om till exempel Dungeon Master och Sim City, men grafiskt luktar det gammal hackerkultur lång väg, eftersom man valt att bara använda ASCII-symboler. Gissningsvis både för att det är sjukt retro och för att det informationspackade spelet gör att processorn troligen redan har att göra utan att behöva slå sig i slang med grafikkortet. Fast för den hågade finns det grafiska tilesets. (fusk)
Spelomgången inleds med att världen generereras, komplett med ett par hundra års historia och varierande miljöer hit och dit. Den petige kan röra om i en drös parametrar som skall uppfyllas för att världen skall vara lämplig att spela i, exempelvis tillgången på träd, sten, järn, kalk och så vidare.
Världen genereras. Den petige kan få vänta ett bra tag om parametrarna är många…
Därefter ger sig sju dvärgar ut på expedition och de vill förstås vad sju dvärgar alltid vill, till gruvan gå. De är bra på olika saker, exempelvis gräva gruvor, fälla träd, fiska, plantera, snida ben eller tillverka lut. Som spelare är jag deras arbetsförmedlare och säger åt dem att göra olika saker. Gör jag rätt blir dvärgarna gladare och bättre på det de gör, så länge de får en säng, mat och bärs. Finns det inga alkoholhaltiga drycker blir dvärgarna nedstämda och arbetar långsammare. Faktum är att dvärgarna är på gränsen till diviga allihop, med ytterst många tycken och åsikter.
Varje dvärg har så mycket info att till och med det värsta kontrollfreak torde få sitt lystmäte.
Går det bra i spelet så kommer det dvärgar emigrerande från när och fjärran, en del med önskade färdigheter, en del odugliga som måste skolas om. Jag lyckas hålla jämna steg med immigranterna och förse dem med mat, husrum, arbete och sponken. Tyvärr medför det att folkmängden växer så att de små svinen väljer sig en borgmästare som måste ha ett fint kontor och ställer tramsiga krav. Parerar jag för det så lär kungen till slut flytta in och börja styra och ställa värre ändå. Eller så blir det goblinsanfall. Eller så blir alverna sura för att dvärgarna har huggit ned för många träd. Eller så råkar nån stänga in sig och svälta ihjäl så att släktingar och vänner blir ledsna och glömmer äta och svälter ihjäl, tills borgen ekar tom. Det är inte för inte som fansen spelar enligt devisen ”Losing is fun”
Så vad ska det då vara bra för? Jo mitt i allt krångel och elände så finns det fantastiska möjligheter till kreativitet, och det är ju bra eftersom spelet inte har ett definitivt mål eller slut. Dels går det ju alltid att krydda den slentrianmässiga vardagen i fästningen med att försöka bygga in ett vattenfall i matsalen utan att lunchgästerna drunknar, dels är det fullt möjligt att via till exempel seriekopplade dörrar, spakar, mekanismer och vattenfyllda rum bygga logiska grindar, eller varför inte en räknemaskin?
Själv är jag emellertid i stort sett nöjd med att gräva och bygga och upptäcka. Se vad dvärguslingarna ska hitta på härnäst och beskåda årstidernas växlingar i väntan på nästa hord med goblins. Så länge man kommer ihåg att det är kul att förlora så går det bra.
