Det var inte tänkt att jag skulle recensera det här spelet. Jag ville inte göra det. Jag ville njuta av det i lugn och ro, men då jag knappt kunnat slita mig från det (och det faktum att jag var den enda på redaktionen som hade det) kände jag att det var min plikt att pränta ned ett vittnesmål. Nu har jag hunnit spela lite mer, så precis som med Far Cry: New Dawn och Horizon: Zero Dawn kommer här mina lite mer erfarna tankar om spelet ifråga.
Läs vår recension av Sekiro: Shadows Die Twice här
Några saker jag lärt mig på vägen
När du börjar ett nytt spel kan du ingenting. Du kanske känner igen en del saker från tidigare FromSoftspel, men ”jargongen” som det aktuella spelet har skiljer sig avsevärt från sina utvecklade föregångare. Det finns några saker som jag vill nämna, antingen för att det lätt kan missas, eller för att de är viktiga
Hanbei the Undying – Dilapitated Temple är det här spelets Firelink Shrine. Det är din fristad där du kan uppgradera din healing gourd och prosthetic arm och senare i spelet kan köpa nödvändiga uppgraderingsmaterial. Redan från start kan du dock besöka Hanbei the Undying. Han är en stackare som inte kan dö och därför erbjuder sig att vara din uke – träningspartner. Här kan du testa på olika deflects, deathblows och strategier, utan att behöva ta skada. För nya spelare kan han varmt rekommenderas.
Utforska noga – Precis som i tidigare FromSoft-spel är utforskandet en viktig del av upplevelsen. Det behövs inte för att klara av spelet, men det kan ge otroligt många pusselbitar som hjälper till att ge en bild av den värld du befinner dig i. Du kan även hitta en hel del hjälpsamma föremål. Vill du ta dig an alla bossar i spelet kan det vara en bra idé att utforska utanför den satta stigen. Inte nog med att Wolf kan hoppa och klättra – hans grapple är ett ypperligt redskap när det kommer till att hitta dolda ställen vi annars aldrig skulle ha tänkt på.
Tjuvlyssna på fienden – Karaktärer talar mycket mer i Sekiro. Det är inte lika mystiskt och vagt som Soulsborne och det är något att ta tillvara på. En del fiender kan stå och prata sinsemellan (eller för sig själva) och kan avslöja viktig information i form av bosstrategier, hemliga föremål, etc. Istället för att dundra in och hugga ned allt du ser, ta din tid och utnyttja den information som fienden så omedvetet delar med sig av.
Gold pouches sparar pengar – Istället för souls eller thick coldblood som vi kunde hitta i Soulsborne får vi här gold pouches. När du dör kan du tappa hälften av dina pengar och erfarenhetspoäng permanent. För att underlätta sparandet kan du köpa pouches, vilket gör att du kan spara pengarna mer säkert. Precis som i Soulsborne är det här valutaföremål som inte påverkas när du dör. Skillnaden från Soulsborne är att du kan köpa dessa penningsäckar. 110 sen ger dig 100, 550 ger dig 500. Du tappar lite pengar på att köpa dem, men det är definitivt värt det. Om du säljer dem för du lika mycket pengar som om du skulle ha öppnat dem själv, vilket underlättar menymässigt när du handlar saker.
Postures och deathblows – En av de viktigaste delarna i striderna är posture. Det är ett huvudelement i striderna och är bra att hålla koll på. Ett deathblow tömmer livmätaren på fienden och de kan utföras på olika sätt; antingen via deflects, stealth kills eller posture breaks. Om fienden har slut på hälsa kan du alltid utföra den. Bossar har två noder, vilket betyder att de har två livmätare. Det är dock sällsynt att få in stealth kills på bossar. Om du lyckas nöta ned deras posture kan du avsluta en mätare innan deras hälsa är slut.
Art of the sword – Som jag nämnde är det en bra idé att nöta ned posture på fienden. De tappar posture även när de blockar. När de gör det kan det bli en horisontell, orange ljuseffekt på skärmen. Var beredd att blocka själv då. Om de slår på dig och samma sak händer – dags att attackera! Kan även starkt rekommendera Mikiri Counter, en skill som du kan lära dig. Den ser inte bara riktigt cool ut, men den drar ned fiendens posture riktigt fint också.
Shadows die…thrice? – Om du dör en gång försvinner en av dina noder. Du måste då återuppstå, vilket du till en början bara kan göra en gång. Du kan dock fylla upp den igen genom att attackera fiender. Om du håller dig vid liv tillräckligt länge kan du få tillbaka en nod och därigenom få en extra återupplivning till förfogande.
Högkvalitativ supersallad
I vanliga fall fokuserar ett spel på ett moment. Uncharted har ingen öppen värld att utforska och ingen vidare kontroll, men en otroligt stark story. Skyrim har en öppen värld med gott om saker att utforska, men en bristande gameplay och en ännu sämre story. Sedan har vi spel som Super Meat Boy och Bayonetta, där kontrollen är glimrande, men resten är desto mindre fokuserat istället.
Att Sekiro har en massa element i ett och samma spel är knappast ovanligt. Att samtliga element känns fokuserade och välpolerade är desto mer sällsynt. I vanliga fall brukar det vara svårt för utvecklare att få alla element att fungera bra tillsammans, vilket jag har tagit upp i en annan artikel, men när det kommer till FromSoftware har de bevisat om och om igen att berättande, utforskande och gameplay kan gå hand i hand, i en sällsynt undantag som bekräftar regeln. Jag kan med säkerhet säga att den trenden fortsätter, om än i ny skepnad.
Allt på ett och samma ställe
Ville jag vara strategisk och spela i ett lugnt tempo satte jag mig med MGS 3: Snake Eater eller XCOM. Ville jag vässa reflexerna och mina skills spelade jag något av Soulsspelen eller Bloodborne. Om jag inte kände att energin fanns för att fokusera hjärnan kunde jag leka med ett spel som fokuserade på upplevelsen och storyn, som Uncharted eller Last of Us. På easy slipper en tänka och kan ta del av spelets starkaste egenskap – storyn. Sekiro ger mig allt detta, med en hög kvalitet dessutom.
Sekiro: Shadows Die Twice må har tagit bort möjligheten att karaktärisera din spelstil såsom Souls-serien gjorde, med alla sina klasser, men det har inte tagit bort variationen i tillvägagångssätten. Det påminner mig mycket om Metal Gear Solid när det kommer till hur en väljer att planera sin rutt; varje område blir sitt eget pussel. Vill jag öva på koordinationen och multitaskandet dundrar jag in och hugger loss medan jag dodgar, deflectar och hoppar undan för svärd, hammare och projektiler.
Det finns små brister i spelet och saker jag hellre hade sett annorlunda, men jag känner att det är på en så minimal nivå att jag inte ens orkar ägna några spontana tankar på det. Grafiken skulle kunna ha varit bättre, men det är knappast dåligt. Det är fortfarande vackert att titta på. Att vi är låsta med Wolf tar bort lite av personligheten som Soulsborne hade, med sin karaktärsdesign. Lore är jämförelsevis serverad till spelarna och det finns en del tutorials i början som blir lite väl tjatiga. Det handlar dock om den första kvarten på sin höjd.
Trots sina ”brister” är Sekiro fortfarande ett go-to-spel för mig. Jag tänker inte längre på Vanquish, Deus Ex eller Uncharted. Jag får allt i en högkvalitativ supersallad med vår enarmade varg i Sekiro: Shadows Die Twice.
