Min fascination av teknologiska implantat och cyberpunk har alltid varit på en skyhög nivå. Allt från mer subtila saker som nanoteknologi i Metal Gear-serien, till mer direkta ingrepp i Deus Ex: Human Revolution och Shadowrun till SNES. Vi har existentiella dilemman i böcker som Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick (som är grunden för Blade Runner) och Battle Angel Alita.
Inom filosofin diskuteras vad som egentligen definierar oss. Är vi bara en esoterisk massa, en samling elektriska impulser i vad vi kallar hjärna? Är vi en ”pilot” som manövrerar de biologiska robotar vi så starkt förknippar oss själva med? Vad definierar oss?
Alternativet till att spela spel
Jag älskar spel. Jag älskar de utmaningar de ger mig och de känslor de får mig att känna. När det släpps spel med fullt fokus på narrativ kan jag ibland välja att uppleva dem via Youtube. De är så starkt fokuserade på sin handling att det ger mig lika mycket att bara se spelen spelas. Utan kommentarer, såklart. Detroit: Become Human är ett sådant spel.
Jag sitter i skrivande stund på jobbet och klockan är tio i tre. Jag jobbar vaken jour så jag har mycket dötid att bränna av. I natt bestämde jag mig för att börja titta på en genomspelning av Detroit: Become Human. Jag ångrar inte en sekund av det.
När sci-fi ger oss en perfekt återgivning
I Detroit: Become Human lever androider tillsammans med människor, men inte på ett jämställt sätt. Precis som under apartheid får androider åka på sin designerade, avskärmade plats på kollektiva trafikmedel. De ses ned på, dehumaniseras med pronomen som ”det” och ses inte som annat än objekt. Livlösa saker utan ett mänskligt värde.
Vi ser androider utsättas för trakasserier och förlöjligas, som om det vore helt naturligt. Och androiderna bara tar det med tomma ansiktuttryck. Men deras blickar säger något annat. De inser att något är fel.
En av de androider vi får följa heter Markus. Han är vårdare åt Carl, spelad av Lance Henriksen (Bishop i Aliens). Carl behandlar Markus med respekt, som en medmänniska. Men det varar inte för evigt.
Kara (även känd från en tech demo som tog världen med storm för några år sedan) tar hand om den lilla flickan Alice och utvecklar genuina moderskänslor för den lilla flickan.
Connor, Markus och Kara – alla tre med väldigt distinkta berättelser som illustrerar androidens roll i en mänsklig värld.
Den tredje androiden är Connor, som har spelets intressantaste roll. Han är en utredare som jobbar tillsammans med den nedgångne Hank (Clancy Brown från bl.a. Shawshank Redemption och Starship Troopers). Han följer sitt protokoll till punkt och pricka och hjälper till att spåra och arrestera ”deviants”, androider som slutat följa sin programmering (hej Blade Runner).
Det här påminner om hur vita såg på svarta under slaveriet och apartheid, för att inte nämna hur vissa ser på immigranter och utlänningar idag. Vi dehumaniserar det vi inte kan associera oss själva med, baserat på kortsiktiga regler och föreställningar.
Grafik eller film?
Detroit: Become Human är inte ett spel som bygger på utforskande eller gameplay. Det är 100% fokuserat på sitt narrativ, sin dramaturgi. Detta lämnar väldigt mycket plats till grafiska möjligheter och Become Human är det i särklass snyggaste spelet jag någonsin sett. Du kan dela upp spel i tre huvudsakliga kategorier och det här är ett praktexempel på hur story är det huvudsakliga och viktigaste elementet.
Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, men undantagen är få.
Av just det skälet, att spelet fokuserar på sin berättelse, är det här en minst lika stark upplevelse som beskådare för mig. Har du inte råd med spelet, men vill ändå uppleva det, titta på en genomspelning här. Det är värt det.
Detroit: Become Human är en lysande, existentiell thriller som är ett måste för de mer filosofiskt lagda personerna som vill ha ett starkt narrativ. Vare sig ni spelar det eller ser det som en film. Det här är inte bara fiktion i ett spel – det är en lika otäck som vacker och fascinerande återspegling av vår verklighet.
