Jag haltade fram i den mörka grottan. Mina armar värkte och både sköld och svärd hängde vid mina sidor. Estusflaskan som hängde i mitt bälte hade sedan länge tömts på sin glöd, väktarna i Heides ruiner hade visat sig vara värdiga motståndare. Jag visste att jag borde hålla garden uppe men inte ens blicken kunde jag höja. Om ännu ett monster skulle vänta i mörkret visste jag inte om jag skulle välkomna dess dödande stöt eller strida. Det var först när jag såg den stilla ljusreflektionen i en pöl med vatten som jag orkade titta framåt. Ett varmt ljus väntade längre fram och likt en mal sökte jag mig mekaniskt mot den. Sedan kände jag den distinkta lukten av aska och ben. Slarvigt och oförsiktig skyndade jag närmare. När jag blåste liv i den döende glöden blossade lägerelden upp och gnistor yrde runt i den lilla grottsalen.
– Jag trodde väl att det var du, sade en bekant kvinnoröst bortom elden ljus. Det var Lucatiel av Mirrah.
Jag sänkte garden som jag alldeles för sakta hade rest. Skölden och svärdet släppte jag och de klingade högt mot den hårda marken. Något monster hörde det utan tvekan, men i eldens sken var jag trygg. Sedan satte jag mig intill brasan, så nära att hettan kom in bakom visiret på min hjälm.
– Du har inte förändrats ett dugg, eller hur, konstaterade hon högt och lutade sig mot en vägg precis inom skenets räckvidd med armarna i kors.
Det här var andra gången jag träffade på Lucatiel av Mirrah, en riddare från bortom bergen långt bort i öst. Jag mötte henne första gången en natt när jag var i den förlorade bastiljen. Då misstog jag henne först för en man, men när jag sedan tittat närmare märkte jag att det enbart var masken av stål som hon bar. Lucatiel var lågmäld och distanserad till en början men hade sedan erbjudit sin hjälp. Jag kallade därefter på henne i strid och tillsammans besegrade vi en mäktig fånge och tog hans själ.
– Så hur har du haft det, frågade jag till slut med min gutturala röst när tystnaden blivit så tjock att de brinnande benens knaster ekade i grottan.
– Desto längre jag är här desto mer galenskap finner jag, sa hon. Ett verkligt förfärligt ställe men inte utan spår av sin forna prakt.
Jag nickade knappt och höll min estusflaska mot elden så att dess lågor fyllde den.
– Vad kan ha åsamkat sådant förfall, frågade hon uppgivet.
Hon tystnade och det enda som kunde höras var knastret från brasan. Om du bara visste, tänkte jag för mig själv och lät eldens värme trösta mitt förruttnade kött. Jag kände hur öppningarna i min kropp slöt sig och länkarna i min brynja knöts samman. Förunderlig effekt den här brasan har, tänkte jag och lät mig förloras i lågornas hypnotiserande dans. I ögonvrån såg jag Lucatiel plocka fram någonting ur en läderpung.
– Just det, jag har inte tackat dig för att du roade mig häromdagen, sade hon och höll ut handen. Den här är till dig.
Lucatiel räds inte någon motståndare och striden vi delade var minst sagt svettig. Jag sträckte min hand mot hennes och tog emot det lilla föremålet. Det var en mänsklig avbildning. Jag hade svårt att dölja min glädje.
– Tack, men, vad kan det vara, frågade jag henne och låtsades som ingenting.
– Jag har ingen aning om vad det är, sa hon med ett lätt skratt.
I min hand låg den lilla avbilden av virkat trä. Jag undrade om Lucatiel förstod värdet i den lilla attiraljen hon nyss gett mig. Tomheten i mig törstade efter avbildens magi och jag tvekade inte. Med min hand krossade jag den och frigjorde den tröstande energin som föremålet innehöll. En våg av värme sköljde över mig och på ett ögonblick försvann demensen i mitt sinne, likt mörkret kring en eld. Även mitt kött fick liv igen. Jag tog av min handske och tittade på min hand. Huden hade ljusnat, fått färg och blivit mjuk och fuktig. Jag var åter igen mänsklig.
– Kan du inte berätta om ditt hemland, frågade jag Lucatiel och harklade mig efter att ruset av mänskligt liv lagt sig.
– Landet Mirrah är omgärdat av fiender och är i krig konstant, sa hon efter en stunds tystnad. Det finns bara ett sätt uppåt i Mirrah, och det är genom att gå med i ordern och strida.
Hennes röst tystnade och jag tittade på henne. Med stålmasken på var det svårt att läsa av henne. Och ärligt talat var den skrämmande. Jag kanske inte skulle ha påmint henne om Mirrah, tänkte jag och vände blicken tillbaka in i elden och försökte föreställa mig ett kungarike fullt av ädla riddare. Underligt att hon inte blev upprörd över att jag hade sönder gåvan hon gav mig.
– Min familj hade varken rikedomar eller ett ärorikt namn, sade hon och fortsatte sedan genom sammanbitna tänder, så jag var tvungen att karva ut en bit av världen åt mig själv med två saker: mitt svärd och min lojalitet mot min herre.
– När blev du en riddare, frågade jag med en klar röst som mina friska stämband nu tillät och petade i elden med ett bränt revben.
– Sedan födseln har jag vuxit upp med ett svärd, sa hon lågt. Livet var hårt men jag tvekade aldrig. Min succé på slagfältet var snabb och jag steg fort upp och erhöll en respektabel status. Och sedan… sedan efteråt… kom jag hit för att…
Hon tappade bort sig och snubblade på orden, som om hon plötsligt hade förlorat minnet. Sedan skrattade hon för sig själv. Även om Lucatiel försökte avfärda infallet var det en tydlig signal. Inte ens jag minns riktigt vad som lett fram till det här, hur jag kom att hamna i detta gudsförgätna kungarike. Det enda jag visste var att jag behövde förtära andras själar för att bibehålla mitt förstånd. Var hon också en odöd?
– Har du hört talas om de odöda, frågade Lucatiel med en seriös ton. Om de stackarna som drabbats av förbannelsen?
Skämtar hon, tänkte jag. Men sedan insåg jag att visiret på min hjälm hade dolt mitt ansikte för henne, liksom hennes ansiktsdrag var dolda för mig. Jag spände blicken i riddaren och försökte läsa hennes varje rörelse och tonfall.
– Nej, snälla berätta, sa jag och spelade med.
– En odöd förlorar gradvis sin mänsklighet tills det att dess förstånd helt förruttnat. Slutligen blir den ihålig och jagar efter andra. Och en ihålig kan aldrig bli mänsklig igen. Det enda sättet att gå runt detta onda öde är med hjälp av själarna som går att finna här.
– Ja, säger jag och känner efter mitt svärd.
– Förutsatt att legenderna är sanna då, tillägger hon. Jag kan bara hoppas… att de är sanna.
Lucatiel måste ha märkt att jag fattat tag i svärdet för hon blev tyst. Vi delade en lång och smärtsam tystnad, hon mot väggen med armarna i kors och jag sittandes med svärd i hand. En myriad av tankar rusade i mitt huvud och jag återspelade vad hon sagt tidigare, analyserade hennes tonfall. Sedan kom jag att tänka på gåvan hon gett mig. Jag sänkte då svärdet och lade det på marken igen. Lugnet mellan oss återfann sig sakta och efter en stund höjde Lucatiel handen mot sin mask och tog av den.
– Jag är ledsen att besvära dig med mitt öde, sa hon ödmjukt.
Eldens sken var smickrande mot hennes vackra anletsdrag och blottandet fick mig att förstå hennes avsikter. Halva hennes ansikte var dött. Hon var, precis som jag, en fördömd odöd. Plötsligt kände jag mig stygg. Som om jag bedragit henne. Likt en sann riddare hade hon, fullt medveten, gett bort en mänsklig avbild till någon annan. Hon hade köpt mig dyrbar tid på sin bekostnad. Vi tittade länge på varandra.
– Jag antar att jag är utmattad, sa hon avfärdande och tittade in i brasan.
Där och då bestämde jag mig för att sträva efter att bli som Lucatiel. Strida och skydda andra villkorslöst, vara ridderlig och se till andra, trots förbannelsen som plågade mig. Jag skrev mitt namn i marken med min vita sopasten innan jag packade ihop mina tillhörigheter.
– Kalla på mig om du behöver assistans, sa jag och gick. Men jag visste att Lucatiel var för stolt för att be om hjälp.
– Prisa Solen, ropade jag slutligen över axeln och hoppades att vi skulle ses igen snart.
Lucatiel är en karaktär från Dark Souls II, som finns tillgängligt nu på Playstation 3, Xbox 360 och PC.
Lucatiel går att finna i No-Man’s Wharf, Lost Bastille, Lower Earthen Peak och Black Gulch där hon även går att kalla på.
För att avsluta Lucatiels story och belönas med trofén Lucatiel samt erhålla hennes utrustning måste du kalla på henne och dräpa bossarna i tre av de fyra områden hon befinner sig i – utan att hon dör.
Därefter pratar du med henne i Aldia’s Keep.
Den här texten är baserad på Lucatiels dialoger i spelet. Röstskådespelaren för Lucatiel är Sarah Beck Mather som även lånar sin röst i LEGO: The Hobbit och som varit med i flertalet TV-serier genom åren.
