Hej alla läsare och välkommen till den första delen i vad som kommer bli min lilla serie om musik i tv-spel!
Inledningsvis vill jag presentera min relation till musik som hastigast. Ta det lugnt – jag håller det kort så vi kan börja frossa i allt det goda så fort som möjligt.
När jag var runt fyra, fem år hyrde mina föräldrar en rolig liten grå låda som man kunde spela spel på. Den kallades tydligen Nintendo, mer exakt NES.
Jag spelade så mycket jag kunde, mycket för att den var hyrd och tiden var begränsad. När vi väl skaffade ett eget NES kunde jag ta det lugnt och spela hur mycket jag ville. Självklart lämnade spelen i sig själva djupa, vackra spår i mig, med diverse äventyr, pussel och färggranna världar och karaktärer. Men musiken var inget undantag där. Jag blev lika tagen av den, med sina tydliga melodier och extremt varierande stilar. De följande åren blev jag hänförd av mysig gangsterjazz, 80-talsrock, märkliga, tekniska poptechnogrejer och gud vet vad. Spelen innehöll allt från alla musikstilar och jag var helt såld.
För att få lite perspektiv – Varje pixel är en kvadratcentimeter stor och den är tecknad med tuschpennor.
När jag väl började göra egen musik många år senare var det med väldigt starka influenser av just tv-spel. Jag hade i min tonår hunnit med att spela i en rad olika band och musiken jag gjorde själv på datorn var alltid strösslad med tv-spelens karaktäristiska melodier. På den tiden fanns det bara kassettband att lägga musik på (ja, jag är gammal) så när jag väl färdigställt mitt Metroid/Super Metroid-medley på över 50 minuter(!) var jag tvungen att korta ned det för att få plats med låten på en sida. Ett kassettband hade bara 45 minuter per sida, så ni förstår dilemmat när jag ville spela av det på ett mer portabelt format.
Sedan dess har spelmusiken utvecklats otroligt mycket och min kärlek för den har bara växt sig starkare. Att NES-eran har satt sina spår märks i den musik jag gör nuförtiden. Jag har hunnit göra diverse låtar från bland annat Souls-serien, Destiny och Touhou Project, samt en del artistmusik som Ghost, Adele och Michael Jackson. Det här är efter en period då jag sysslade med måleri som konstform, där tv-spel var den främsta inspirationen.
Okej, det blev kanske inte jättekort, men nu har ni en liten uppfattning om personen som kommer skriva den här artikelserien och vart han kommer ifrån. Eftersom det här är första delen vill jag inleda med att dela med mig av några absoluta favoritlåtar från olika spel. Det är knappast alla favoriter, men det är sex av de låtar som jag älskar mest, som tillsammans med spelet ifråga har lämnat störst intryck hos mig.
Stage 1 (Shadow of the Ninja, NES, Virtual Console)
I Sverige hette spelet Blue Shadow och det var den versionen jag hade. Jag hade lyckats få tag på spelet på TV-Spelsbörsen, en butik som fanns förr i tiden. Tänk er en vanlig videobutik, men istället för filmer var raderna fullproppade med Nintendo- och Segafodral från 8- och 16-Bitseran. Det var ett visuellt himmelrike för en liten grabb med rastlösa speltummar. Det var mer än en veckopeng som försvann där. Ett av spelen jag lyckades komma över var just Blue Shadow, ett plattformsaction med två ninjor som kämpade sig fram i ett framtida New York.
All musik i spelet är otroligt stark och utstickande så att välja en låt är egentligen svårt, men eftersom jag var en liten palt på den tiden då spel sällan hade en sparfunktion fick jag återuppleva första banan väldigt ofta. Låten som spelas i den regniga hangaren har därför etsat sig fast lite extra hårt.
[youtube id=”6uqQofm3zTU”]
Decisive Battle (Final Fantasy VI, SNES, Playstation, Virtual Console)
När jag blev äldre (under samma period som jag började göra musik på datorn) spelade jag till slut igenom Final Fantasy VI. Det är med viss skam som jag måste erkänna att jag spelade det på en emulator. Budgeten täckte inte direkt import ett amerikanskt SNES och ex av Final Fantasy VI, så jag fick lösa det så gott jag kunde. Jag spelade det i mitt barndomshem och störande ljud som dammsugare, diskmaskiner som plockas i och ur borde ha förstört stämningen för mig, men jag var totalt slukad av spelet. Det har en fantastisk story och är ett ypperligt exempel på ett Final Fantasy-spel och den tidens klassiska, turbaserade RPG-mekanik.
När jag väl tog mig till första bossen i spelet startar en låt som är lika hetsig som ödesmättat dramatisk. Melodierna som följde fullkomligt trollband mig och fick mig att göra en egen version av en bosslåt från Final Fantasy-serien. Då de följer tydliga mönster ville jag leka med idén och Decisive Battle blev min inspiration och ledstjärna i det projektet.
[youtube id=”lMd6V1IOJ5k”]
Deadman’s Gun (Red Dead Redemption, Playstation 3. Xbox 360)
Ja, vad säger man? Ingenting! Man lägger sig i fosterställning och försöker hålla tillbaka tårarna, utan att lyckas!
Ni som spelat spelet vet när den här låten dyker upp och ni känner till den själadödande kontexten. För att undvika mer detaljerade spoilers nöjer jag mig med att säga att det är en av de mest känslomässigt gripande stunderna i spelet, mycket för att det som ledde fram till ögonblicket då den här låten spelas har hunnit smälta lite, men sitter fortfarande färskt i minnet, som en kniv i bröstet.
I spelets andra del, efter en dramatisk uppgörelse, kändes världen tom. Den var inte sig lik. Många som du stiftat bekantskap med, druckit eldvatten med och pratat om den rådande situationen på ett sånt där härligt avslappnat, vardagligt sätt, finns inte kvar. De har antingen flyttat eller dött. Oavsett så finns de inte kvar i den värld som lämnats till dig som spelare. För mig var det här spelet en emotionell berg-och-dalbana och när åkturen väl var slut var det inte med ett adrenalinpumpat fniss jag klev av åkturen. Nej, det blev tidigare nämnd fosterställning.
Av alla spel Rockstar har gjort genom tiderna är det här deras bästa i min mening. Jag kommer prata vidare om varför i en annan del av den här serien, då det har ett soundtrack som måste nämnas närmare i detalj.
[youtube id=”Yag41F7eCLU”]
Icarus (Deus Ex: Human Revolution, Playstation 3, Xbox 360, PC, Mac, Wii U)
Jag spelade dessvärre inte de tidigare delarna i serien. Min debut till en dystopisk framtid med intressanta spelmekaniker kom först med Deus Ex: Human Revolution.
Det fanns mycket som kunde ha varit bättre i spelet, som till exempel, läppsynk, texturer och röstskådespel, men det har ingen betydelse när du väl börjar spela spelet. Human Revolution hade en fantastisk stealthmekanik och miljöerna, trots sina brister, var väldigt trovärdiga och inlevelserika, men det berodde främst på en sak – soundtracket. Michael McCann blev min husgud efter att jag hört musiken och redan vid startskärmen markeras det tydligt hur atmosfären kommer vara genom spelet. Efter att ha sett den cinematiska trailern av spelet var jag såld. Jag visste att det ibland används musik som inte finns med i spelet, men det här var alldeles för bra för att inte ha med. Jag höll tummarna tills lederna värkte.
Det här är ytterligare ett soundtrack som jag kommer prata mer om senare, då ljuddesignen är av ett riktigt häftigt slag.
[youtube id=”Ns7fNPiNiNc”]
You Were Here (ICO, Play station 2, Playstation 3)
Under 2006 bestämde sig min dåvarande flickvän för att flytta. Jag tyckte hennes hemstad Göteborg var tillräckligt långt bort, så när hon drog vidare västerut var gränsen nådd. Bokstavligt talat. Hon passerade den och fortsatte till Oslo. Jag tyckte att det blev lite väl långt att hälsa på, så jag flyttade med henne. När jag kommer fram märker jag att jag bor som ensam kille med fem tjejer. För vissa lyckligt ovetande killar kanske det låter lyxigt, men det är det inte. Det är påfrestande och det blir lätt att man känner sig ensam. Tack och lov inhandlade jag en Playstation 2 och lite spel, bland annat ICO. Låt mig förklara hur starkt det spelet påverkade mig: När jag ser båten guppa iväg i slutet sitter jag och gråter i vardagsrummet, medan de andra städar och för ett jävla oväsen (två av dem var städmaniker, så det städades i princip varje dag). Jag brydde mig inte. Jag hade stängt av för längesedan. Vem fan bryr sig om lite damm i hörnen när ett så otroligt hjärtskärande farväl sker rakt framför dig?!
Team ICO hade inte gjort spel innan och ICO var deras första projekt. De hade inte hunnit få föreställningar om hur ett spel skulle vara, utan bara gjorde det. Idag klassas ICO och Shadow of the Colossus som konstverk, länken mellan spel som underhållning och konst. Med ett eget språk och mystiska omgivningar, lika väldiga som varsamma, följde vi den lilla pojken Ico som envist hjälpte den mystiska flickan Yorda. Aldrig lämnade han hennes sida. Att se dem sitta och vila i en av sofforna som fungerade som sparställe är ytterligare en otroligt stark upplevelse, där vi ser de båda sitta utmattade, med varandra som enda trygghet i en märklig och hotfull värld. I slutet måste de dock ta farväl och det är inte på vilket sätt som helst. Utan att gå in på detaljer så sker det på det mest tragiska, hjärtskärande sätt jag kan tänka mig.
[youtube id=”XWVij6r4QBw”]
Main Theme (Metal Gear Solid 3: Playstation 2, Playstation 3)
Efter att ha spelat de tidigare delarna i serien och fullkomligt förälskat mig i hur de berättas var jag eld och lågor när det ryktades om en ny del i serien, särskilt då man skulle få spela som Big Boss. Jag hade sett trailers och jag hade hört det nya ledmotivet – Det här spelet kunde inte komma en sekund för tidigt. Harry Gregson-Williams är kompositör åt mer än bara spel och hans fantastiska musik finns att höra i bl.a. Man on Fire, Enemy of the State och Spy Game. Han skriver klassisk ”Hollywoodmusik” men han gör det med så utmärkande melodier och dynamik att det sticker ut väldigt mycket från mycket annat iallafall. Hans bidrag till Metal Gear Solid 2 var fantastiskt och att han återkom som kompositör i trean var helt underbart. I en av de trailers som visades spelades ledmotivet (som senare skulle bytas ut mot titellåten ”Snake Eater”) och jag föll pladask för låten.
När jag väl satte mig att spela spelet kunde jag knappt bärga mig att få höra låten i sin kontext…men den dök aldrig upp. Jag fortsatte spela spelet, glömde snart bort att jag längtade efter att få höra den, mycket för att storyn sög in mig så mycket. Sedan, efter ca tolv timmars konstant spelande, tidigt på morgonen, står jag öga mot öga med Volgin och Shagohod. Det är dags för en avgörande strid och jag är så beredd man kan bli. Plötsligt hör jag den. DÄR är låten jag väntat på! Då jag redan har högt adrenalin tack vare storyn, för att inte tala om att jag inte sovit på snart ett helt dygn, blir det här överväldigande.
Jag sitter och gråter av lycka och gapskrattar åt hur oförskämt mäktigt allt blir.
[youtube id=”nUbwvWQOOvU”]
…och det, som de brukar säga, var det.
Det var den första, introduktiva delen i en serie som jag inte vet hur länge den kommer hålla på, men jag kommer skriva så länge jag har ett tema att följa. Och det finns en del teman att bygga på. Kommentera gärna och säg vad ni tycker, om det är någon särskild musik ni vill att jag ska ta upp.
Nästa del i Soundtracksöndag kommer handla om speciella ljudkort till NES och ett par spel som utnyttjade det för att skapa en lite annorlunda ljudbild genom att tänja på gränserna.
Ta hand om er, så hörs vi nästa söndag!
