DICE at the Opera har nu haft sin premiär på Kungliga Operan, som vi skrev om i somras. Det var en premiär med både pompa och ståt, och en kreativitet i scenbygge som – och rätta mig om jag har fel – sällan skådats inom spelmusikkonserter.
Klassiskt, elektroniskt och eklektiskt
Kungliga Hovkapellet, alltså Royal Swedish Orchestra, har anor så långt tillbaka som 1500-talet och består i dag av över 100 musiker. Det för självfallet tankarna till stråkar, bleckblås och marschtrummor, ja helt enkelt klassisk musik. Därför är det så välkommet att de har med sig en nästan galen duo som står för majoriteten av det elektroniska ljudet i föreställningen. För varje heroisk melodi och bombastisk marsch finns där tillfälle för aggressiv elektronika som nästan passar lika mycket på rave som i en konserthall.
Det bästa med den här blandningen är dock hur den implementeras i scenbygget. Orkestern står på en del av golvet som är höj- och sänkbar. Ovanför sig har den hela ljusriggen (som även den går att höja och sänka) och undertill håller sagd elektronikduo till i sällskap av ännu mer ljusutrustning. I vissa nummer höjs och sänks i princip allt som går att höja och sänka, och då självklart i takt med musiken. Upplägget förmedlar en dramaturgi som faktiskt inte kräver vidare kännedom om källmaterialet för att få ett gensvar hos publiken.
Ljusteknologin imponerar inte bara med denna mångsidighet, utan har även ett ess nedfirat framför orkestern. Där finns nämligen något slags mesh-duk varpå där projiceras en video. Denna videon är ofta samma som den som spelas på den mer regelrätta duken bakom orkestern, men kan även visa sin egen video. I ett nummer visas en duva som flyger mot en bakgrund av sargad landsbygd. Det ger en tredimensionell effekt inte helt olikt den du kan uppleva på en Nintendo 3DS. Det är inte riktigt på en nivå av hologramkonserter, men ett kreativt tilltag både jag och mitt sällskap uppskattade.
DICE är inte min kopp te
Jag ska inte sticka under stol med att DICE och dess musik inte är min egen kopp te. Även om Mirror’s Edge går väl hem hos mig och jag spenderat en del tid med det (och det också var min favoritdel av konserten) så har Battlefield och (de nyare) Battlefront-spelen gått mig relativt obemärkt förbi. Det sagt är ett evenemang som DICE at the Opera inte bortkastat på en besökare som jag.
Det är många både äldre och yngre än jag som vuxit upp med DICE-spel. De är ju trots allt Spelundret Sverige:s ansikte utåt. De tre spelserierna som är representerade i den här konserten är studions största spel och utgör projekt som nära nog hela utvecklingsstaben lär ha jobbat på vid något tillfälle. Det är ett extremt rimligt urval, även om jag verkligen saknar någon liten nostalgisk nick till studions äldre spel, typ Pinball Dreams. Att konsertbiljetterna kostar från ödmjuka 110 kronor skadar ju heller knappast upplägget.
Den enda problemfaktorn för konserten som helhet är ett begränsat bruk av stroboskopiska ljuseffekter, vilket känsliga tittare bör vara medvetna om. Ljudmässigt var konserten helt oproblematisk fram till applåderna, ironiskt nog.
DICE at the Opera går som föreställning på Kungliga Operan i fyra omgångar: idag 9 oktober (två tillfällen: klockan 15.00 och klockan 18.00), fredag den 28 oktober klockan 19.00 samt lördag den 29 oktober klockan 18.00. Föreställningarna är cirka 80 minuter utan paus. Mer information finns på Operans hemsida.
