EFter en kort paus är vi tillbaka med några avsnitt till av miniserien ”Har vi hört den förr?”. Det finns en uppsjö av spel med potentiella referenser (eller inspirationskällor) så utan något vidare knussel hoppar vi in i det.
P.O.W. Prisoners of War var ett sidscrollande brawler med skjutvapen som debuterade i arkaderna. När det sedan släpptes till NES bantades såklart grafiken ned avsevärt, men vi fick en del nya låtar till spelets soundtrack också. Boss 2 Theme är en av de låtarna.
För er som växt upp med detta spel, tillsammans med buddy cop-filmer från 80-talet har säkerligen sett Snuten i Hollywood. I den första filmen presenteras vi med en låt av Glenn Frey som känns rätt bekant här. Om ni gissade på The Heat is On så har ni förtjänat en kaka.
Vårt andra brawler på listan är den kända spelserien Streets of Rage, närmare bestämt del två. När vi väl bankat ned allt motstånd på en skärm brukar dylika spel instruera oss med en blinkande pil som uppmanar oss att gå rakt på. Go Straight känns därför som ett väldigt tematiskt namn på denna låt.
Som tiden så oblygt visade oss så var det en märklig typ av partytechno som dominerade festerna. Streets of Rage 2 var inte sena till kalaset, även om Mortal Kombat är regenten, med sin royalistiska skämskudde, när det kommer till lökig eurodisco i sin musik. Originalet låter precis så som en kan förvänta sig. Inner City med Good Life är en själklar medverkare på valfritt Absolute Music-album från första halvan av 90-talet.
Garou: Mark of the Wolves var en titel från SNK som håller samma tema som Street Fighter Alpha och King of Fighters. Med otroligt snyggt animerade sprites och en artdesign vi sett så många gånger förr (och gärna ser igen) fick vi ett fightingspel som inte riktigt slog lika hårt som tidigare nämnda spelserier. I Garou: Mark of the Wolves fick vi en låt vid namn ”Spread the Wings (Rock Howard)”:
Originalet kom under en period där Infinite Mass fortfarande var gangsters, Coolio var populär och högstadiediscon var en grej. Som legitimerad pre-gubbe har jag förvisso inte särskilt bra koll på det sistnämnda, men det känns som att det var en fluga från en svunnen tid. Originalet är såklart Robert Miles och hans låt Children. Jag minns hur den här musiken fick amatörkompositörer att börja hamra in pianoslingor till uhn-tss, uhn-tss överallt. Plötsligt hade vi en myriad av subtila stråkar, dunk-dunk och piano i en massa låtar. Jag var en av dem och det var otroligt tacksamt att leka loss med de verktygen. Aah…nostalgi.
Duke Nukem är spelserien som inte helt hemligt inriktat sig till hormonstinna tonåringar och inte skäms för det. Med den senaste releasen lockar det samma trupp av varelser, samt pojkar av alla åldrar, med bräckliga psyken och orimliga machoideal. Sen finns det såklart en del gamers som bara ville se vad det handlade om också. De sistnämnda kan i större drag relateras till den första eran av de här spelen. Duke Nukem Forever är det oheliga monstret som fötts ur mygg, fästingar och bajspåsar en fuktig sommardag. Att spelserien haft en särskild typ av humor går inte att undvika och det var riktigt populär humor på 80- och 90-talet. Ett av de lite timidare skämten kom i form av Missing? Impossible! från Duke Nukem 3D.
Om ni sett lite spionfilm och gillar Tom Cruise har ni nog inte missat nyversionerna av Mission Impossible. Självklart är inte melodin unik för de nya filmerna, men melodin är så ikonisk att det fick följa med. Det och det obestridliga faktum att alla känner igen melodin när de hör den, vare sig en har sett filmerna/serien eller inte.
Duke Caribbean: Life’s a Beach är en expansion som tar DN till ett karibiskt holabalo på lite varmare breddgrader. Det kommer såklart dyka upp bikinisprites för att smörja snuskgubbens ego också. Hela spelet har en uppfriskande omdesign, där health packs är bananklasar och grisfiender har Hawaiiskjortor. Med mera. Eftersom spelet har ett karibiskt tema måste ju såklart musiken få samma revision också. Med låten ”Duke-O” är referensen ganska spikad.
Om ni följt Hawaii Five-O, antingen som 60-talister eller entusiastiska repristittare, så har ni säkert fått seriens intro inpräntat i huvudet vid det här laget. Mort Stevens And His Orchestra skrev ihop en liten trudelutt som har lämnat spår hos fler personer än bara de mest hängivna. Det är trots allt tecken på en bra låt – du hör den i förbifarten och den sätter sig.
Wild Arms var ett märkligt JRPG som släpptes till Playstation, där vi fick rollspela oss genom en värld med västerntema. Detta lämnade såklart sina spår i musiken också, där mungigor, munspel och Morricone-visslingar var absoluta måsten. I ”Filgaia Overworld” får vi tydliga tecken på detta.
Eh? Det luktar Ennio Morricone lång väg! Spaghettiwestern var en riktigt stor grej för ett halvt århundrade sedan och står än idag som en ikonisk filmgenre, med Clint Eastwood som en av galjonsfigurerna. När vi ändå är inne på Clintan och Ennio kan det vara läge att nämna The Good, The Bad, The Ugly och låten ”The Ecstacy of Gold”. TA en titt på den här annars väldigt odramatiska scenen och njut av hur överdådigt det blir med musiken:
Bully är ett spel som handlar om Donald Trump och hans tid i skolan. Nej, jag skämtar bara. Bully är mer nyanserat än så. Spelets protagonist Jimmy träffar dock Gary som, precis som Trump, lider av storhetsvansinne. Tillsammans försöker de ta över de olika grupperna som finns på skolan. Mobbarna är en av dessa klickar så ja, ni kan säkert klura ut titeln med det. Men nu är vi inte här för att diskutera likheter mellan Agolf Twittler och ett spel, men uppmärksamma melodierna i låten ”Vendetta Preps”.
Som ni hör är det tungt fokus på basen (vilket är temat i soundtracket). Säga vad en vill om spelet, men soundtracket är riktigt mysigt och experimenterar med en intressant ljudbild. Med ett så pass begränsat sound blir det många variationer på de där basgångarna och i Vendetta Prep är det inte långt till Michael Jackson och hans låt Billie Jean.
Sista låten för avsnittet kommer från den lika glamorösa som ohälsosamma världen med James Bond. Ohälsosam som i att bli skjuten, sågad med laser eller sprängd i bitar. Vi pratar inte om snabbmat och mättade fetter. ”Frigate” är en låt från Goldeneye 007, spelet som gav Pierce Brosnan en alldeles för stor mun på omslaget. Det gav även en massa spelare hundratals timmar av underhållning.
Självklart har dubbelnoll sju fått sin makeover för att passa temat, så referensen är nog inte så tydlig här. Lyssnar ni dock på basgången och rytmiken den följer kommer ni höra likheterna med We Care a Lot av Faith No More.
Jahapp! Det var allt för den här veckan. Vi kommer tillbaka nästa vecka med fler roliga referenser, lömska likheter och intelligenta inspirationer nästa gång. Se fram emot spel som Earthbound, Mortal Kombat och Halo, med mera!
