Soundtracksöndag 22: ”Skräckmusik”

Att hitta ett spel med läskigt soundtrack är ingen större utmaning. Här finns så mycket att välja och vraka mellan att det skulle ta en evighet att avhandla bara huvudgenren skräckspel. Men det vore ju också att göra det för enkelt för sig, eller hur? Det är mer intressant att se hur spel som inte uttalat tillhör skräckgenren hanterar ljud, och då i synnerhet soundtracks. Här finns en hel del som är så underbart kusliga att det kan rubba hela spelupplevelsen. Och då menar jag inte bara Lavender Town från första generationen av Pokémon. Här nedan följer ett axplock av spellåtar från min barndom såväl som vuxna ålder över vilka det vilar en subtil men omisskännligt hårresande ande.

Super Mario World – Slottstemat

Nostalgins kalla kårar.

Bakgrundsmusiken i Super Mario Worlds slott och borgar är helt klart till för att skapa en läskig känsla av att mycket står på spel. För en 8-åring vågar jag nästan påstå att den gör det lite för effektivt. Med sitt pråliga horn sätter den tonen direkt från start. Jag kan inte komma på något SNES-spel som använder samma instrumentering, vilket ger hela kompositionen en unik särprägel. Efter hornet fortsätter stycket bygga sin melodi till ett klimax av slaginstrument, för att sedan börja bygga upp melodin igen. När den sedan når sin kulmen är det med en perfekt tajmad triangelklang. Det hela kan ge mig rysningar än idag, även om hornet blir lite väl glättigt som basslinga i den senare halvan av loopen. Koji Kondo är rätt man för uppdraget att göra en låt som är lika barnslig som den är läskig.

Velocity Ultra – Network Autonomy 1.0

Fantastiskt spel, fantastiskt soundtrack, men inte utan lite kallsvettningar.

Velocity Ultra (såväl som dess PSMini-original Velocity) är ett kriminellt underskattat spel med ett alldeles fenomenalt soundtrack signerat James Marsden (som främst är skådespelare) och Joris de Man (Killzone, Horizon: Zero Dawn). Velocity har ett energiskt ljudspår med blodpumpande tempo som påminner om det bästa från en remixad SID-låt. Där finns dock en låt, en melodi som får mitt blod att frysa till is i ådrorna. Det är soundtrackets sjätte låt, kallad Network Autonomy 1.0. Låten Conflict Support är även den av samma avvaktande, lömska karaktär, men Network Autonomy har ett ihåligt metalliskt knarrande som direkt hämtat ur soundtracket till min barndoms mardrömmar. Den här låten är det sista du hör medan en Terminator och en Clicker sliter dig mitt i tu från var sitt håll.

Castlevania: Symphony of the Night – hela alltet (eller åtminstone det mesta)

SotN:s ihåliga CD-ljud kommer till sin fulla rätt i låtar som den här.

Castlevania har en uppenbar länk till skräck, men är i huvudsak inte ett skräckspel. Det handlar snarare om att utforska en traditionellt skräckbetonad miljö samtidigt som du allt eftersom får fler färdigheter att ta dig an den med. Symphony of the Night sticker dessutom ut från mängden Castlevania-spel av flera anledningar. Inte minst innebar det en helt ny riktning för ljudet i allmänhet, och soundtracket i synnerhet. Inget Castlevania-spel har låtit riktigt likadant sedan Symphony of the Night – inte ens actionspelen i 3D. Och här finns ett par rejäla rysare. Festival of Servants får en ur balans; Land of Benediction (GAME OVER-slingan) är passande hopplös; Requiem of the Gods är melankolisk så in i den ruttna benmärgen. De läskigaste slingorna kommer dock ur Abandoned Pit och Black Banquet.

Personligen anser jag att soundtracket är det minst bra med Symphony of the Night, men om det var något Michiru Yamane och company lyckades med, så var det att göra ett läskigt sådant. Och det är ju på sätt och vis mer passande än seriens mer trallvänliga arv från forna tider.

Hollow Knight – Sealed Vessel (Deepnest)

Av videons kommentarer att döma är jag inte ensam om att avsky Deepnest.

Hollow Knight är ett spel som dryper av vemod och deprimerande estetik. Där finns dock ett par områden som ger gåshud av obehag, inte minst på grund av sin obarmhärtiga, hemsökande ljudmatta. Musiken (eller snarare bakgrundsbruset) i Deepnest utgör tillsammans med alla klapprande, krypande ljud av spindelben och högljudda andningar en av de mest nervbräckande ljudmattor jag hört i spel som inte explicit tillhör skräckgenren. Detta ända relativt lilla område i Hollow Knight är verkligen inte soundtrackets höjdpunkt, men det får en att uppskatta spelets övriga toner än mer.

Här finns så klart fler ljudspår att fylla på med (och fler söndagar att göra det på … ). Vilka är några av dina favoriter? Att sortera bort skräckgenren gör dem lite svårare att minnas, inte sant? Kommer du på dem så tjöta på i kommentarsfältet.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.