Jag brukar dela in spel i tre huvudsakliga kategorier. Dessa kan såklart korsa varandra och en del spel har en fantastisk blandning av alla tre. Dessa tre kategorier kan bära spelet på egen hand, trots tydliga brister i de andra kategorierna. Dessa är story, gameplay och exploring. Spelet jag kommer fokusera på hör till den första kategorin och är en av mina absoluta favoritserier.
Klädesplagg: Patch
Spel: Metal Gear
Motiv: Fox Hound logo
Köpt: E-Bay för tretusen år sedan
Men först – gameplay
Spel som utmärker sig med gameplay och ger spelet ett enormt omspelarvärde är ofta de som följer en linjär design och inte erbjuder den fräsigaste av berättelser. Visst kan de göra det, men det blir aldrig det viktiga i spelet. Vissa försöker mixa det, men det blir ofta ett urvattnat resultat som istället för att fokusera på gameplay och göra det minnesvärt ger oss något som är helt okej i båda kategorier istället. Min heliga treenighet inom gameplay är uteslutande verk från Platinum Games – Metal Gear Rising: Revengeance, Bayonetta och Vanquish. Det sistnämnda recenserades av undertecknad och är ett av mina absoluta favoritspel när det kommer till solid gameplay och ett högt omspelarvärde.
Jag har som bekant trillat in på Warframe på sistone och det ¨hoppar vilt mellan samtliga tre kategorier. Med en väldigt mobil gameplay och ett högt tempo kommer jag osökt att tänka på min treenighet, men trots detta så har spelet en väldigt bra story och ett fullt dugligt system för att utforska, i syfte att farma material.
sedan – exploring
När jag spelade Skyrim för första gången fick jag något inget annat Bethesdaspel har gett mig. Jag ville verkligen utforska världen och hitta nya grottor och läger. Springa in i förbannade troll i gamla ruiner. Utforska underjordiska städer där en bortglömd ras fortfarande stryker omkring. Det fanns så mycket att göra och spelet fick mig helt att glömma storyn. Det var trots allt lika bra för den är extremt ointressant och generisk. Med det sagt finns det fortfarande fantastiska narrativ att ta del av. Men i grund och botten är det ett spel som låter dig utforska. Fallout-serien är i samma kategori och precis som Skyrim drunknar en medioker story i alldeles för mycket sidouppdrag som får tempot att inte bara trappas av, men självdö under rossliga hostningar på någon bakgata. Till skillnad från Fallout-serien kändes det genuint roligt att utforska Skyrim.
När spel har fokus på utforskandet hamnar storyn ofta i skymundan. Det finns undantag med spel som Red Dead Redemption och Horizon: Zero Dawn. Där känns alla sidouppdrag som naturliga delar av världen och vävs in i det övergripande narrativet på ett sömlöst och galet snyggt sätt.
slutligen – story
Om du har spelat något av Naughty Dogs senare spel vet du hur välskrivna och elegant utförda deras berättelser är. Vi har jagat skatter med Nathan och Sully, smugit oss förbi clickers med Joel och Ellie – allt till helt fantastiskt röstskådespel och imponerande animationer. Gameplay? Nja, det duger. Exploration? Knappt. Det är ändå linjärt. Och det gör inget! Spel med fokus på story klarar sig alldeles utmärkt med ett halvdugligt gameplay och sina linjära miljöer. För att narrativet ska behålla sitt momentum måste storyn få vara med och styra progressionen.
Efter att ha hjälpt den där tjatiga latmasken Preston med alla settlements i Fallout 4 tappar en lätt tråden och känslan en hade för storyn dör snabbt ut. En måste i princip välja vad en vill fokusera på för att det ska bli bra. Shinji Mikami (Vanquish, Resident Evil 4) valde ett element att fokusera spelet kring och har på så vis skapat något som blir minnesvärt. Han försöker inte kasta in allt bara för att, utan fattar hur ”less is more” fungerar och fokuserar istället på att göra en sak riktigt, riktigt bra.
Metal Gear
I serien om Solid Snake och hans ”arvssynd” får vi ta del av en extremt komplex och invecklad historia som för många kan vara för mycket. Allt började med att Naked Snake förstökte stoppa sin mentor, The Joy (även känd som the Boss). Efter hennes avhopp och förräderi har Naked Snake skickats ut för att stoppa henne och undvika att det kalla kriget ökar i temperatur. Till atombombsvarmt, för att vara exakt. Spelet följer en linjär modell, där storyn ger oss en inblick i Snake och alla andra karaktärer som deltar i komplotten. Detta fortsätter i ett gäng spel tills vi kommer till det första i serien – Metal Gear till MSX.
Solid Snake, en nyrekryterad medlem till Force Operation X – FOX, skickas för att frita en tillfångatagen agent. När Snake hittar Grey Fox befriar han honom, men får reda på att ett nytt vapen har uppenbarat sig – Metal Gear. Snake får vidare order att stoppa den tvåbenta dödstanken och möter till slut Big Boss. Storyn om Snake och Big Boss fortsätter in i Solid-eran och får ett bombastiskt avslut med Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Fram till den avslutande delen har det släppts sex officiella spel i serien och alla har använt sig av samma model – en linjär design med stort fokus på storyn. Efter att ha klarat av Guns of the Patriots är det en överväldigande känsla som når en. Alla spel, med alla sina karaktärer, vävs samman och spelserien känns verkligen som en enda stor upplevelse.
Med Metal Gear Solid 5: Phantom Pain tappade serien dock totalt bort sig. De gjorde det numera klassiska misstaget att hoppa på open world-trenden och lyckades med det förstöra det som gjort serien så minnesvärd. Storyn var ofärdig och knapps märkbar, för det var alldeles för lätt att springa iväg och utforska världen som du befinner dig i. Storyn gav vika för utforskandet. Förstå mig rätt, Phantom Pain var ett riktigt roligt spel, med gott om utforskande, men som Metal Gear-spel? Inte alls. Överhuvudtaget.
Tittar vi tillbaka på de tidigare spelen har vi den linjära berättarmodellen och det ger oss en helt fantastisk story som binder ihop verkliga politiska händelser med den fiktion som Hideo Kojima ger oss. Det är på samma nivå som vilken bok eller film som helst. Men så är Kojima en filmentusiast som ville göra film. Att hans spel blev starkt drivna av en story full av drama, konflikter och spänning känns inte orimligt.
För mig är det alla spel fram till Guns of the Patriots som räknas. De drar in oss i diverse konspirationer och konflikter utan att tappa momentum. Drar in oss i vad som händer. Den femte delen i serien gick igenom en hel del kontroverser och problem och blev därför aldrig färdig. Att spelets undertitel är fantomsmärta känns bara passande då det är var jag känner när jag tänker på vad det kunde ha blivit.
