På 80-talet fick vi ta del av en hel del licensspel, det ena värre än det andra. Sedan fanns det de som fullkomligt briljerade i utformandet. Vi har även spelen som tagit steget ut ur Fylke och gett sig iväg på osäkra äventyr på filmduken istället. Även det med blandade resultat.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Warcraft (baserat på World of Warcraft)
Motiv: Anduin Lothar och Durotan
Köpt: Loot Crate
Jag kommer ihåg när en fick höra att det skulle bli en Resident Evil-film. Milla Jovovich, favorit från Femte Elementet, skulle spela huvudpersonen och jag var ganska hypad på det. Sedan kom filmen och det blev ett…ljummet mottagande. Jag blev kanske inte besviken, men filmen kändes inte särskilt Resident Evil för mig. När uppföljarna kom följde besvikelsen med. Det här var säkert helt okej actionfilmer, men Resident Evil-filmer? Inta alls. Att använda Umbrellas logga och kasta in zombies räcker liksom inte. Att de försökte mjölka ur en känd titel kändes lite för uppenbart.
Vi har sett tecknade serier som gjort liknande saker, där vi fick styggelser till karaktärsporträtt i Captain N: the Game Master. Om ni vill misshandla er barndom och befläcka era minnen av Mega Man, Simon Belmont och andra klassiska NES-karaktärer kan jag rekommendera den serien. Det är nostalgiskt, men det märks att de som ligger bakom det här inte har en aning om vad tv-spel var. Det var en bekväm ignorans för mediet, med profit som enda ledstjärna. Det blir inte bra. Samma sak har hänt med så många spellicenser som nått vita duken.
Bra tribut, dålig film i sin genre
Silent Hill är en vidrig spelserie. De lyckas skrämmas på ett särskilt sätt och när en film utannonserades blev jag ganska nyfiken. Trots besvikelsen som Resident Evil medfört. När jag väl sett filmen kan jag ändå tycka att den är helt okej. Den är inte skrämmande på samma sätt, vilket är ganska uppenbart. Att vara delaktig av det som händer som spelare är helt annorlunda från att passivt se allt hända. Det är två helt olika språk och det går liksom inte att bara översätta det rakt av. För mig är inte Silent Hill en skräckfilm – och då är jag en ultrafegis! – det är en snygg hyllning till spelseriens tema och estetik. Bara det att Sean Bean lever hela filmen igenom gör den speciell! Som skräckfilm? Inte särskilt.
En annan film som gör ett bra jobb när det kommer till adaption är Hitman, med Timothy Olyphant i huvudrollen som Agent 47. Koreografin i fightingscenerna är bra och jag blev faktiskt imponerad över att det kändes så. Det är inte överdrivet hackigt, med snabba klipp bara för att. Du kan uppfatta tekniker, se hur de kontrar varandra och faktiskt hänga med i slagsmålen. Om det är en trogen återgivning av spelen? Vet inte, jag har spelat dem alldeles för lite. Är det en underhållande film som ändå håller en viss standard? Absolut.
Warcraft – filmen om WoW
För en gångs skull tänker jag prata litegrann om tröjan ifråga. Warcraft var filmatiseringen av en originstory från WoW, hur Orcerna kom till Azeroth. Med den otroligt omfångsrika lore som WoW har kan det vara svårt att kunna berätta en bråkdel utan att spinna iväg i en trilogi med tre timmar var. De har gjort storyn så mycket mer kompakt, men lyckas ändå hålla en bra dramaturgisk struktur.
Vi får ta del av Gul’dan och hans jävulstyg. Vi får se Durotan kämpa emot denne och starten på hans son Thralls historia. Vi får träffa Aduin om försöker hantera det plötsliga hotet från dessa. Vi får följa Medivh och en massa andra karaktärer och några av seriens viktigaste karaktärer (i den epoken) är närvarande. Kunde de ha gjorts annorlunda? Definitivt – på en mängd olika sätt. Men alternativet de valde är bra och ger inte bara en rättvis bild av grundmaterialet, men lyckas ändå stå som en egen film i allt detta.
