Efter en paus på två veckor är jag tillbaka!
Mer spelmode och fler reflektioner i skrift. Den här veckan tänkte jag att jag skulle prata lite om de där trevliga ”slötidsspelen”. Vi har spel som utmanar oss och uppmuntrar skarpare reflexer, bättre strategier och högre tålamod. Blir det för mycket och börjar luta mot magsår finns det snällare spel. Vi har de som drivs av en story, där utmaningen inte ens är väsentlig. Det är upplevelsen som är det viktiga. Sedan har vi spelen som låter och ta det lugnt rakt igenom. Spelen som låter oss göra i princip samma sak om och om igen. Men det är roligt att göra det. Vi spelar med vänner och det blir en social grej, där själva spelet nästan bara är en bonus. Ett tillvägagångsätt. Jag pratar om grind- och lootspel – lootgrinders.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Diablo
Motiv: Diablos skalle
Köpt: Loot Crate Gaming
Jag spelade en hel del Diablo när jag var yngre. Både originalversionen och den med svenskt tal. Den sistnämnda är helt hutlöst rolig och fantastisk. Det är dock ändå den engelsktalade versionen jag minns med störst värme. När Diablo III släpptes fick jag en chans att hoppa in i den världen igen. Jag hade aldrig en speldator när jag växte upp och missade därför Diablo II. Jag startade dock min karriär med den tredje delen på PS3, men tröttnade snabbt. Efter att ha läst lite mer om spelet och fått känsla för dess design blev det mycket roligare. Särskilt då jag delade upplevelsen med andra. Jag insåg snabbt att jag älskade lootgrinden och den där slentrianmässiga spelkänslan som en får. Efter ett tag kan en alla banor redan, men det gör inget. Det är allt loot som fiender tappar som gör mig exalterad.
Rymdninja med hoardingproblem
Hoppa framåt några år och jag sitter istället med Warframe. Det är ett obegripligt bra spel av så många anledningar. Det är en otroligt rolig grind i det. När du väl kan bygga något är det en så genuin känsla av förväntan som infinner sig. Varje gång något är färdigbyggt i ditt foundry känns det som lilla julafton. Utöver en ovanligt tillfredsställande grind har spelet ett exceptionellt röstskådespel till den fenomenala storyn. Och det är helt gratis. Du måste dock köpa platinum för riktiga pengar om du vill utöka din arsenal av vapen, frames och andra viktiga instrument.
Isometrisk lootkavalkad
Jag spelade det med brorsan och en kompis till honom. Ibland hade vi sällskap av andra från Moerda, men i slutändan var det i princip vi tre. Efter ett tag lockade de in mig på Path of Exile, en lootgrinder med samma isometriska vy som Diabloserien. Vi gick från en lootgrinder till en annan. Path of Exile har än så länge gett mer variation, men den där känslan av att bara slöspela och vara social finns definitivt där. Och det är hur skönt som helst.
Skadedjursbekämpning som avslappning
Det senaste spelet de dragit med mig på är Warhammer: Vermintide II. Som ni kan se i min recension av spelet så är jag väldigt nöjd. Det är ett förstapersons hack’n’slash med mushuvibbar (tänk Dynasty Warriors) som låter dig välja på ca 15 olika uppdrag i online co-op. Antingen med vänner eller genom matchmaking. Det blir repetitivt, men inte någonstans känns det tråkigt. Efter mina knappa 50 timmar känns det fortfarande genuint roligt att spela det. Det är repetitivt som sagt, men det känns verkligen spännande att levla upp och se vad en får för nya saker. Blir det lite för lätt kan en alltid dra upp svårighetsgraden. Den påminner mig om rifts i Diablo III, där nivån på dessa inte bara ger exp, men även chans på lite fräsigare loot.
Att sitta och slöspela lootgrinders är lika tillfredsställande som avslappnande. Det är en perfekt sysselsättning när en inte riktigt vet vad en vill hitta på. Antingen blir det en halvdan serie som en slötittar på medan en pratar med vänner. En kanske lyssnar på podcasts samtidigt som en diskar eller småpillar med saker. Eller så spelas det en lootgrinder. Perfekt till kaffet och skitsnacket.
