Castlevania är en av de spelserier som har de mest ikoniska soundtracken. Med låtar som Vampire Killer och Bloody Tears har serien utmärkt sig med både originalverken, men ett testament i den myriad av fantastiska remixer som följt efteråt. Jag spelade i ett band som gjorde covers på spelmusik förut och vi gjorde ett helt okej medley på låtar från NES-titlarna i serien. Det var dock bara första halvan av ett nästan 15 minuter långt medley som avslutades med Metroid.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Castlevaniaserien
Motiv: Ikoniska föremål från spelet
Köpt: Teefury
Castlevania är en serie som utspelar sig över flera århundraden. Vi får (till en början) följa familjen Belmont och deras kamp mot Dracula. Allteftersom serien rör sig vidare bryter den ifrån sitt ursprungliga upplägg med Symphony of the Night och den idag kända metroidvania-designen som blivit en standard för den ”pixelbaserade” serien. Det första spelet att ge sig på den tredje dimensionen var Castlevania 64. Suffixet var ibland inte där och kallades bara kort och gott Castlevania. Spelet ser ut och spelar…okej. Det fick 73/100 på Metacritic och är varken bra eller dåligt.
Det som gett spelet ett dåligt rykte är hur spelets estetik bytte från 2D-grafik och snygg concept art till en förhållandevis ful och annorlunda design, för att inte tala om karaktärer som inte fastnade lika starkt som de från tidigare serier. Skelett på motorcyklar kan ha varit en bidragande faktor till att det var svårt att se spelet som ett seriöst försök. Värt att tillägga är att Symphony of the Night, em av de bästa titlarna i seren, släpptes två år tidigare. Castlevania 64, tillsammans med Legacy of Darkness, var de enda två delarna som släpptes till Nintendo 64 och de enda som skulle vara 3D på ett tag.
När karaktärsdesign fungerar…och när det inte gör det.
Fyra år senare fick vi Castlevania: Lament of Innocence. Det var det första spelet i kronologisk ordning och utspelar sig år 1094. Spelet släpptes till Playstation 2 2003 och var det första spelet i 3D som Konami slipper skämmas över i efterhand. Symphony of the Night var ett spel som ”inte var meningen att bli till”. Koji Igarashi såg det här som en chans att göra saker lite annorlunda. Prova på nya idéer och koncept. Vad vi fick är ett av spelvärldens mest ikoniska spel, med sina rollspelselement, omfattande karta som går efter den idag kända metroidvaniadesignen (myntat i kombination med Super Metroid) och det i särklass sämsta röstskådespelet någonsin.
Då spelet möttes med applåder har designen fått stå modell för många kommande spel till Nintendos handhållna konsoler. Circle of the Moon var det första att komma efter Symphony of the Night och släpptes till Game Boy Advance. Här märktes designen av, även om spelet var oslipat. Det var först i Harmony of Dissonance (släppt till samma plattform) som spelen hittade sin stil. Efter det rasade spelen in, med titlar som Aria of Sorrow, Dawn of Sorrow, Portrait of Ruin och Order of Ecclesia.
2010 hade Konami gett uppdraget att fortsätta serien till Hideo Kojima (back in the days, ni vet) som valde att göra en nytolkning av hela universumet. Istället fick vi ta del av Gabriel Belmont och hans resa genom en nygotisk värld full av mytologiska varelser och ett gameplay som många orättvist jämförde med God of War. I Lords of Shadow fick vi återigen spela Castlevania i tre dimensioner och Kojimas team gjorde ett helt okej jobb med nytolkningen. Spelet mötte blandad kritik, där vissa inte tyckte att det här var Castlevania överhuvudtaget, medan andra tyckte att det var en efterlängtad omtolkning av en kär spelserie. Efter alla metroidvaniaspel blev det en stor omställning, särskilt då de spelen satte en osagd standard för spelserien.
Trots att detta var en nyversion av serien, samt att vi redan tagit del av PS2-titlarna Lament of Innocence och Curse of Darkness var det inte alla som kände sig bekväma med den nya versionen. 2014 släpptes en uppföljare till den nya serien och vi fick lära oss att Trevor Belmont var inte bara Gabriels son, men även den person som skulle bli Alucard i slutändan. Simon Belmont, en av de mest kända från klanen, är Gabriels barnbarn i det här universumet. De har med andra ord tagit kända karaktärer och gett dem nya roller. En blandning av fan service och nytänk, men på fel sätt. När så djupt rotade karaktärer används som byggstenar i ett nytt universum, i form av fan service, blir det inte bra. Ett par detaljer hade räckt, men nu är det namn som är direkt inkluderade i storyn.
Konami fortsatte sina dumma beslut med att överösa Lords of Shadow 2 med s.k. fan service. ”Kill your idols” och allt det där. Fr.v: Viktor Belmont (Castlevania Resurrection) – Trevor Belmont (Castlvania III) – Alucard (Symphony of the Night)
Det som har utmärkt serien för mig är hur den lånar mytologi från alla olika håll i världen. Att googla de olika vapen, fiender och bossar som finns i Symphony of the Night är en fröjd för den kunskapstörstande. Det är inte så mycket ”lathet” över att inte orka hitta på egna kreationer – jag ser det snarare som en tribut till den myriad av artefakter, berättelser och myter vi har i vår värld. Av alla spel som lånar från religion och mytologi är Castlevania den serie som gör det bäst i min mening. Tillsammans med ett snyggt gameplaysystem, med hjärtan som ammunition, sub weapons som används med ett extra knapptryck och den spelmekanik som piskan innebar blev det ett minnesvärt spel som har lämnat avstryck på min spelsjäl.
Som musiker är dock den delen viktigast och mest minnesvärd för mig – musiken. Som ni kunde höra i länken högst upp så har vi gjort covers på Castlevania med vårt f.d. spelband och musiken är lika rockigt ikonisk som Mega Man-serien och dess musik. I de tidigare spelen till NES och MSX2 är det rockigt, nygotiskt och svängigt på ett helt eget sätt. Av all musik jag lyssnat på från spel är den till Akumajou Densetsu den musik som har fastnat allra hårdast. Jag har lyssnat igenom soundtracket på repeat under flera timmar och låtarna är lika bra varenda gång de dyker upp. På samma sätt som Vampire Killer och Bloody Tears är fantastiska låtar som verkligen utmärker serien är Beginning en lika inflytelserik låt för mig.
I princip varje låt till Castlevania, Simon’s Quest och Akumajou Densetsu är fantastiska låtar och soundtracken är lika starka som de till Mega Man, väldigt få låtar känns som utfyllnad. De har alla en väldigt tydlig plats i spelet och på remixscenen. Som starkt fan av At the Gates senaste grejer är det svårt att inte falla totalt för Cursed Bloodline, en remix av Vampire Killer som helt lysande lyckas skapa en genuin At the Gates-känsla med taktarter, ridepartier, stämmor och solon. Inte nog med en grym adaption av At the Gates of deras ljudbild och struktur har de ändå lyckats behålla de klassiska melodierna från spelet ifråga. Åh, jag skulle vilja kasta upp alla fantastiska metalversioner jag har hört från spelen, men jag låter er leta efter dessa själva istället.
