Den 1 mars i år markerade 30 år i branschen för spelstudion WayForward. För att markera året och fira av studion lite extra tänkte Varvat ta med våra läsare på en resa i en artikelserie på fyra delar. Denna artikelserie börjar med en historielektion, för att sedan fortsätta med höjdpunkterna i WayForwards spelkatalog. Höjdpunkterna står för del 2–4 och behandlar olika delar: en för licensspelen, en för retromoderniseringar och avslutningsvis en för studions alldeles egna alster. Texten som följer handlar om licensspelen – en av de viktigaste pusselbitarna som gjort WayForward till vad de är i dag.
Aliens: Infestation
Spel med Alien-licensen dyker upp med jämna mellanrum. Kring decennieskiftet fick ägare av Xbox 360, PlayStation 3 och PC en nytolkning av Aliens vs. Predator som mottogs med ett tempererat ”meh”. Året därpå kom ett lite mindre spel med licensen kallat Aliens: Infestation ut på Nintendo DS. Det utvecklades i samklang mellan WayForward och Gearbox Software, franchisens nya licenshållare. Och det får nog sägas vara en av konsolens absoluta sleeper-hits.
Aliens: Infestation är som en salig blandning av Splinter Cell och Metroid Prime Hunters. Det försöker göra sig kvitt systemet med extraliv på ett intressant sätt, inte helt olikt ett annat spel på den här listan. Du spelar nämligen som en skvadron rymdsoldater som var och en motsvarar ett extraliv. Alla har ett unikt namn och ansikte, och när de dör så är de borta för gott och du får hoppas på att hitta en ny rekryt någonstans på banan. För just det, spelet är uppdelat i banor, alla med olika mål och mängder med saker att hitta.
Det här är ett spel som verkligen sjuder av kreativitet och iver. Det får en som spelare att ha visst överseende med irritationsmomenten som här tyvärr finns lite av. Evigt återkommande fiender, placeringen på sagda fiender samt de aningen stela kontrollerna – inte ens sammantaget kan de avskräcka en från Aliens: Infestation. Undertecknad hade gärna sett någon form av uppföljare på denna oslipade diamant. Något som vi på sätt och vis fick med det sista spelet i denna artikeldel.
The Smurfs 2
WayForward har haft lite av ett rykte om sig att göra mycket barn- och stereotypiska flickspel vad gäller licensspel. Det gäller serier som Sabrina, Barbie och SvampBob och ledde när det begav sig till en del ifrågasättande om Konami verkligen valt rätt studio för Contra 4. WayForward har dock mer än en sträng på lyran och har gång på gång levererat allt från hardcore-upplevelser som tidigare nämnda Contra 4 till tilltalande barnspel som just Smurfarna 2.
Smurfarna 2 släpptes samtidigt som filmen med samma namn under sommaren 2013 på samtliga dåvarande konsoler: Nintendo Wii, Wii U och DS, Xbox 360 samt PlayStation 3. Medan det knappast är en revolution för plattformsgenren eller licensspelen, lyckades det ändå med precis vad det skulle: att vara ett barnspel. Som sådant är det en utmärkt inkörsport till oinvigda, framtida gejmers. Den orädda föräldern kan utan större svårighet hoppa in som spelare 2, såväl som syster och bror som spelare 3 och 4. Under en period inom gejming där samarbetsläge ofta skippades eller inte ens bejakades sticker ett spel som Smurfarna 2 ut. Med fyra samtida spelare är det en lika härlig familjesysselsättning nu som det var då. Motsvarar du målgruppen och har någon av maskinerna till hands är det bara att rekommendera. Kanske rentutav så även om du inte tillhör målgruppen.
The Mummy Demastered
I samband med omstarten av The Mummy-franchisen på vita duken fick WayForward uppdraget att göra ett spel baserat på den anrika filmserien. Det färdiga projektet kom som en blixt från klar himmel: ett bepixlat, retrodoftande metroidvania med element av Souls-serien och titeln The Mummy: Demastered. Stuntet påminner inte så lite om aprilskämtet Bloculus Rift som några år tidigare lockade till leende.
I The Mummy: Demastered spelar du som en namnlös soldat i Prodigium, mänsklighetens sista hopp i kampen mot ondskan. Den mumifierade härskarinnan Ahmanet har hittats i en grav i Irak och väckts ur sin långa slummer. Det blir ditt uppdrag att natta henne igen – för gott. Skulle du misslyckas går du ett öde värre än döden till mötes. Ahmanet kommer att använda din livlösa kropp som en marionett, och du måste hitta och oskadliggöra den med en ny agent för att få tillbaka din utrustning. Det är inte helt olikt själsystemen från Dark Souls och Hollow Knight, med andra ord.
The Mummy Demastered spelas som ett troget metroidvania, med allt det anbelangar. Du utforskar olika delar av London – en kråkbefäst kyrkogård och en nedgången tunnelbana, för att nämna några – och hittar ständigt nya förmågor att öppna nya dörrar med. För ett metroidvania är The Mummy Demastered aningen kort, men desto mer fokuserat. Den korta speltiden och de tajta kontrollerna gör dessutom att det är ett roligt spel att bemästra. Kan du ta dig genom hela spelet med samma soldat, belönas du med ett härligt *ding*.
WayForward har stått för dussintals licensspel genom åren. Kvaliteten är blandad, men hjärtat är alltid på det rätta stället. Dessa tre spel nämnda ovan sätter dock en gyllne standard för vad licensspel kan vara. De är ett konkret vittnesmål om vilken skicklighet och kompetens WayForward besitter, såväl inom licenser som på andra områden. I nästa del ska vi titta på ett av de områdena, nämligen retromoderniseringarna. Välkommen tillbaks hit på fredag!
