Vägen framåt: 30 år i spelindustrin med WayForward, del 4/4 – Originalen

Del 4 är Ret-2-Go!

Den 1 mars i år markerade 30 år i branschen för spelstudion WayForward. För att markera året och fira av studion lite extra tänkte Varvat ta med våra läsare på en resa i en artikelserie på fyra delar. Denna artikelserie börjar med en historielektion, för att sedan fortsätta med höjdpunkterna i WayForwards spelkatalog. Höjdpunkterna står för del 2–4 och behandlar olika delar: en för licensspelen, en för retromoderniseringar och avslutningsvis en för studions alldeles egna alster. Texten som följer är fjärde och sista delen – WayForwards egna spel.

Shantae & The Pirate’s Curse

Santae & The Pirate’s Curse är det bästa spelet i serien. Det håller till och med Metacritic med mig om, om än bara precis. Efter den obskyra sleeper-hit som är original-Shantae på Game Boy Colour och det länge DSiWare-exklusiva Shantae: Risky’s Revenge är Shantae & The Pirate’s Curse alltså det tredje spelet i serien. Här skippas den helt sammanhängande världen för ett flertal mindre ”banor”. Alla dessa banor återbesöker spelaren dock med jämna mellanrum, i bästa Metroidvania-stuk. Upplägget ger nästan extrem variation, men på bekostnad av att de väldigt unika områdena också är väldigt små. Detta gör i och för sig också att man slipper ta till teleportrum eller liknande för att korta resvägen.

WayForward: Paret Matt & Erin Bozon på DICE Awards 2017.
Paret Matt & Erin Bozon är föräldrarna till Shantae-serien.

Själva berättelsen i Shantae & The Pirate’s Curse fortsätter direkt på föregångaren och är ungefär lika glättig. Den tjänar dock till att ge Shantae nya, intressanta förmågor. Dessa kommer från ärkerivalen Risky Boots och inkluderar bland andra en pistol (som används som hoppstyltan i DuckTales) och ett par skor för sprint (tänk: Speedbooster i Super Metroid). Faktum med att det inte bara är Risky som får lite extra tid i rampljuset i The Pirate’s Curse; även Rotty Tops och hennes två bröder Abner och Poe får något som vagt minner om karaktärsutveckling. Det behövs verkligen inte, men det gör spelet extra trevligt.

Sprite-arbetet i Shantae & The Pirate’s Curse är på topp.

Både ljud och bild i Shantae & The Pirate’s Curse är toppnivå för retrofantaster. Soundtracket i är ett av Jake Kaufmans bästa till dags dato, där Rave in the Grave är ett särskilt tunggungande spår. Samtidigt är grafiken ett ypperligt vittnesmål om WayForwards fantastiska grepp om sprite-animation. Det märks att Shantae verkligen är herr och fru Bozons kärleksbarn – varenda frame är full av liv och animationen är silkeslen i bästa bemärkelse. Shantae & The Pirate’s Curse saknar i princip bara en bättre uppföljare än vad vi fick. ½ Genie Hero är inte ett dåligt spel, men det är ingen snack om saken att Pirate’s Curse är bättre.

Sigma Star Saga

Sigma Star Saga är definitionen av en oslipad diamant i spelvärlden. Här har vi ett spel som försöker kombinera det japanska rollspelet med en sidskrollande rymdskjutare – bara konceptet låter genialt! Spelets berättelse utspelar sig som ett RPG: Jorden står inför ett utomjordiskt hot från rasen Krill och militären Ian Recker rekryteras för att infiltrera dem. Han får ett slags kostym på sig och skickas ut i fältet. I mötet med fienden från insidan finner sig Recker snart i konflikt med sin egen moraliska kompass. Något som inte görs lättare av Krill-kvinnan Psyme, som blir en av hans mest förtroliga, och vetenskapskvinnan Scarlet Keys som spelar med i dubbelagentcharaden.

Sigma Star Saga berättar en väldigt kompetent berättelse på ett bitvis klumpigt sätt. Den värsta synden står skjutardelen för: alla slumpade slagsmål strålar upp Recker i ett närliggande skepp som kan vara av vilken typ som helst av ett tiotal olika sorter. Efter ett visst antal nedskjutna fiender (eventuella minibossar inräknade) strålas du ner igen och kan fortsätta utforska. Tyvärr är slagsmålsfrekvensen på tok för hög och det är inte alltför sällan du strålas upp och direkt kraschar i en vägg. Drygt och dåligt testat.


I övrigt är idén bakom Sigma Star Saga som sagt helt klockren. I takt med att du utforskar olika planeter låser du upp nya förmågor och vapen till ditt skepp. Du återbesöker också områden i bästa Metroidvania-stil. Ett av de sista föremålen du får ger dig dessutom förmågan att undvika slumpfajterna helt (säkerligen en oavsedd effekt, men jag tar den!). Med tanke på att plattformen är Game Boy Advance och att mina kära rosenfärgade nostalgibrillor är fastetsade vid ögonen så vet jag faktiskt inte om jag kan eller bör rekommendera det. Värt att omnämna är det dock utan tvekan.

Mighty Switch Force! 2

I det första Mighty Switch Force! fick vi stifta bekantskap med ”cybernetiska fredskonstapeln” Patricia Wagon. Vi fick hjälpa henne jaga skurkar i en genial pusselplattformshybrid där tajming, planering och reflexer blev måsten för att hinna få fatt i alla skurkar och fly fältet helskinnad i roboten korpral Gendarmor. Någonstans mellan detta och uppföljaren bytte Patricia Wagon yrkeskår helt och blev i stället brandkvinna. I Mighty Switch Force! 2 är uppdraget i stället att rädda Växtlandet som spontant fattat eld och står i högan låga.

Hela kollektionen är tillgänglig på samtliga nuvarande plattformar.

Plattformshoppandet och kraven på spelarens färdigheter är precis lika höga i Mighty Switch Force! 2 som i originalet. Här finns dessutom en extra uppgift på varje bana: U.S.B.-bebisarna. En av dessa ska samlas på varje bana för att klara spelet till fullo. Detta tillsammans med ett ännu vassare soundtrack (också detta signerat Jake Kaufman) gör att Mighty Switch Force! 2 är det mer kompletta spelet av de två. Du slipper dock välja numera; hela Mighty Switch Force!-trilogin finns tillgänglig på Xbox One, PlayStation 4, Nintendo Switch och PC sedan slutet av förra året. Det enda som saknas i samlingen är Mighty Switch Force! Hose it Down, som är ett pusselspel till mobiler och även finns tillgängligt på Steam.


I och med denna text har vi således nått vägs ände. Det är med viss vördnad undertecknad pratar om den här studion, som har gett gejmers i allmänhet och mig i synnerhet en sådan stor mängd spelglädje. Visst har kvaliteten varit blandad genom åren, men alltid med en god anda och nästan konstant bättre för varje utgiven titel. Det är min förhoppning att ni, kära läsare, har fått en större förståelse för det intressanta stycke spelhistoria som WayForward utgör. Förhoppningsvis kommer denna förståelse också med en nyfikenhet att få se studions fantastiska produktioner i action. Med dessa ord hoppas jag att ni har haft en trevlig läsning och önskar er lycka till ute i speldjungeln.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.