Det första jag testade på förra årets Comic Con Gamex var Bloodborne, så självklart var målet detta år att skynda till Bandai Namcos golv för att lägga vantarna på Dark Souls III – det enda spel av alla storproduktioner som egentligen lockade mig.
Väl inne i spelet föll jag omgående in i gamla Dark Souls-vanor som efter hundratals timmar sitter i ryggmärgen. Jag rullade genom tunnor, gick runt med skölden i gard och bemödade mig med att vinkla kameran runt varje hörn. Jag kom snabbt in i rutinen med att avverka drägg och pressade framåt metodiskt. Men vanan var inte bara något jag hade, det var även tydligt att hantverket av dessa spel blivit en vana för From Software. Kontrollen var i stort sett oförändrad, rörelseschemat var bekant och vapnen hanterades som förväntat. Föremål var logiskt utplacerade i vrån, låsta dörrar hintade om genvägar och monster lurade på ungefär samma ställen som de alltid gjort. Jag hade kul, fast det var inte den nya, skrämmande upplevelsen jag väntade mig. Det var så välbekant att det nästan kändes tråkigt – nästan.
Trots de bekanta elementen överraskade ändå demot med utmanande bakhåll, kluriga monster och nya mekaniker. Magikern jag spelade kunde till exempel ladda upp trollstaven och sedan peppra ut magier i snabb följd – vilket visade sig förödande för fiender, men som också lämnade mig sårbar för attacker. Ett monster som jag trodde mig vara kanonmat förvandlades till ett förfärligt aggressivt vidunder med gigantiska, kloförsedda svulster. Jäkligast av alla var dock den plåtförsedda riddaren med pålyxa som väntade vid demots andra hälft. Arenan där fighten ägde rum var belamrad med eld och döda kroppar som låg i vägen och det var mer än en gång jag föll för riddarens långa och snabba hugg.
Jag ser fram emot april och min revansch mot den här plåtburken.
Miljön var otroligt läcker på Playstation 4:an och spelet flöt på som rinnande vatten, texturerna var tydliga och effekterna härligt rökiga. Som alltid i spelen från From Soft, stannade jag upp och såg mig omkring. Jag har alltid beundrat deras art style och hur de kan få förödelse så vacker, hur de får döden att se både stillsam och oroväckande ut. Det märks att Dark Souls III inspirerats av Bloodborne lika mycket som Bloodborne inspirerats av Dark Souls II. Den gotiska touchen är överhängande, fast istället för regn- och blodstänkt kullersten, är miljöerna torra, dammiga och brännskadade. Om livets låga och glödens ljus representerade det första och andra spelen i serien, är det aska och rök som sätter tonerna till det tredje – och det är så vackert.
Demot på mässan kan omöjligt tala för hela spelet, men ger ändå en försmak på vad som väntar i vår – ett Dark Souls-spel med allt vad det innebär. Min oro är dock om serien en tredje gång kan lyckas ta spelvärlden med storm. Bloodborne var precis vad som behövdes för att blåsa nytt liv i genren – är det då värt att hålla andan för ett tredje spel i Dark Souls-serien?
Dark Souls III släpps i april 2016 till Playstation 4, Xbox One och PC.
