Ori and the Will of the Wisps är ett metroidvania, som med sin väldesignade bandesign och sitt plattformande briljerar i sin genre. Föregångaren fick många fans för sin gameplay och sitt utforskande och vi får mer av det här. Plattformandet är otroligt smidigt och med de olika förmågorna blir det otroligt roligt att ta sig fram genom den värld som Ori befinner sig i. Stridssystemet har uppgraderats och gett oss mer att jobba med, vilket ger en mer varierande och uppfinningsrik approach när vi tar oss an allt vi möter.
Mångfacetterat plattformande
Du har en mängd olika sätt att ta dig fram på. Det är en tydlig inlärningskurva och för att bli bra krävs det reflexer och färdighet för att få det att flyta på vackert. Och det är värt det. När du väl bemästrar de olika färdigheterna kommer du klättra, hoppa, glida och dasha genom dina hinder, vilket ger en känsla av Super Meat Boy och dess flytande, höga tempo. Detta är såklart inte ett måste, men känslan när en dansar genom fiender, fällor och omgivningar känner det riktigt, riktigt bra.
Att utforska kartorna är beroende av dina färdigheter, vilket sätter sin gyllene prägel på metroidvania-stämpeln. Det är inte egentliga side quests, utan låter dig utforska tidigare onåbara områden med dina nya förmågor, vilket skapar den där genuina nyfikenheten att hitta allt och utforska alla skrymslen och vrår. Det finns en del små uppdrag som är sekundära, men att klara av dem har ett syfte. Det känns inte som utfyllnad, utan har sin naturliga plats i spelets narrativ.
Ingen handhållning
Tempot i Ori and the Will of the Wisps är relativt högt. Fienderna är spännande att slåss mot och att lära sig när en ska undvika attacker och när du ska attackera själv är riktigt roligt. Bossarna är inte alltför plågsamma och följer samma mönster som fienderna, fast på steroider ibland. Det finns även moment där du bara springer från bossen, vilket istället testar ditt plattformande. Ibland kan det kännas överväldigande, men allt sker på ett naturligt sätt som inte får det att kännas orättvist.
Spelet håller dig inte i handen och ibland kan en gå vilse på de olika kartorna. Detta är dock något positivt. Du får inte en pil som pekar dig i rätt riktning, utan måste helt enkelt lära dig hitta själv. Känslan av att ha hittat rätt eller olika hemligheter känns så mycket bättre då. Ori and the Will of the Wisps är en utmaning. Ibland så det nästan känns löjligt, men lyckas ändå behålla den där känslan av att pusha dig liiite till iallafall. Är du en ny gamer kan det här bli överväldigande. Är du däremot rutinerad och vill ha en utmaning är det definitivt något för er.
Estetik som förför
Ori and the Will of the Wisps har ett otroligt vackert soundtrack. Tankarna går ibland till Hollow Knight när jag spelar spelet, både vad gäller visuell estetik som den musikaliska. Den formar sig så snyggt kring den värld du befinner dig i och känns verkligen som ett av spelets grundstenar. Den visuella estetiken är inte sämre. Stilvalet känns målat och fantastiskt, precis som en saga, och allt flyter på ett passande sätt för den här typen av art style. Världen är full av detaljer som får en att vilja stanna upp och ta in allting. Med den handmålade känslan bakom allting blir det här en visuell upplevelse som verkligen låter dig fly in i en annan värld.
