En gammal klassiker gör entré
Shadow of the Beast är ett sidscrollande action-plattformsäventyr som handlar om Aarbron, en ung man som förvandlats till ett monster av den onde Maletoth. Efter en attack mot ett palats får Aarbron veta sitt ursprung och bestämmer sig för att besegra sin forna mästare en gång för alla och åter anta sin mänskliga skepnad. Som den krigare Aarbron är har han försetts med par vassa klor på sina händer för att möta de horder av fiender som fullkomligen väller in från båda sidor av skärmen. Med andra ord är allt upplagt för en blodig röjarfest.
Upplägget är en minivariant av God of War som går ut på att slakta monster i en rad kombinationsattacker. När Aarbron besegrar en motståndare fylls en blodlivmätare som erbjuder möjligheten att utföra en komboattack. Genom så kallade quick-time-events där man trycker på en knapp i rätt tid kan spelaren till exempel utföra en kedjeattack eller fylla på sin livmätare. För varje avslutad våldsorgie erhålles poäng som i sin tur kan användas till att uppgradera Aarbrons arsenal med nya egenskaper ju mer man avancerar i spelet. Varje fiende kräver sin strategi och det lär ta ett tag och en viss träning med kontrollen innan rutinen sitter i ryggmärgen. Själva kontrollen är okej och erbjuder inga nyheter. Dock upplevde jag den som lite klumpig, speciellt på att hoppa mellan olika plattformar och klättra på vissa väggar. Även striderna kunde vara kluriga att hantera med knappsystemet som inte alltid fann sig tillrätta. Lite frustrerad blev undertecknad att inte hinna blockera en attack med vågor av motståndare som väller in från båda håll samtidigt.
Aarbron är killen till höger. Snart kommer han röja loss med sina långa pålar.
Det finns sju spelvärldar som varierar mellan lummiga skogar till ökenlandskap. De är vackert utsmyckade och fantasifullt gjorda med ambitionen att skapa en mysig och tilltalande atmosfär. Min personliga favorit är träskmarkerna där Aarbron slåss på gigantiska robotar högt uppe i luften som för tankarna till en amerikansk science-fiction film i fantasymiljö.
Banorna är relativt korta och du klarar dem ganska fort beroende på din snabbhet, problemlösningsförmåga och stridsteknik. Efter att slutbossen sjungit på den sista versen (som endast tog fem minuter) klockade jag in speltiden på ungefär två timmar, vilket är lagom långt för den här typen av genre. För den som vill grotta ned sig ytterligare finns möjligheten att spela originalversionen från 1989 samt höra dess soundtrack från kompositören David Whittaker.
Snyggt, trevligt men själlöst
Shadow of the Beast är en snygg komponerad hyllning till sin forna historia som tyvärr brister i det monotona upplägget. Det blir tjatigt i längden att basera spelmekaniken på att hugga ihjäl ändlösa underhuggare och dessutom göra det utan någon genomarbetad story som driver på eller engagerar spelaren. Du hinner aldrig lära känna den anonyme Aarbron innan allt är slut och Maletoth hade gott kunnat få en mer framträdande roll för att bygga upp konflikten till Aarbron. Något intryck av att vara en riktig ruskprick fick jag aldrig av huvudskurken i den korta stund jag fick träffa honom. För övrigt är persongalleriet tomt på färgstarka individer som fyller upp tomrummet mellan protagonisten och antagonisten. Hade speltiden varit lite längre hade det funnits en chans att fördjupa innehållet till något större, om intresset funnits från utvecklarens sida vill säga.
Ofta har jag känt en tristess att bara avbryta och göra något annat när det inte erbjuds några utmaningar som varierar spelandet. I princip är det en enda stor transportsträcka från A till B där man hoppar lite mellan några pelare, mejar ned en fiendevåg och avslutar med en boss. En annan irriterande sak är frånvaron av ett checkpoint-system som automatiskt sparar progressionen på en bana. Dör jag får jag antingen starta om på nytt eller utnyttja en funktion där man offrar en ”oskyldig själ” och börja på plats igen. Oklart vad som syftas på detta.
Banorna är vackert utformade med en del detaljer i bakgrunden.
Jag är även kritisk till det språksystem som uppstår på skärmen när en karaktär pratar till Aarbron. Istället för engelska har varje bana ett eget teckenspråk som måste låsas upp på menyn för att spelaren ska kunna läsa texten när någon pratar. Säkert en kul grej för att höja utmaningen men blir ändå onödig när detta inte tillför spelupplevelsen något.
Fin grundtanke – som inte landar särskilt väl
Jag kan förstå att utvecklingsteamet vill blidka den gamla generationen, men även presentera innehållet för en ny generation gamers. Satsningen är välkommen, men det märks – enligt mitt intryck – att titeln mer hör hemma på en gammal speldator än på en modern konsol. Hade handlingen varit mer djupare utan tidslinjer och övriga sidospår med ett mer finputsat system och starkare karaktärer hade jag förmodligen varit mer positivt inställd. Det är ett helt okej spel utan några större ambitioner än att vara litet tidsfördriv under en kort tillfälle. Dock får du överväga prislappen med tanke på den korta speltiden och vad som faktiskt erbjuds i köpet.
Nu når Shadow of the Beast inte hela vägen fram ,men det är i alla fall kul att det finns folk i branschen som fortfarande vill satsa och lyfta fram nostalgiska kreationer som hade sin storhetstid för många år sen. Kanske får vi se fler liknande initiativ i framtiden?
