Super Mario 3D World + Bowser’s Fury recension

Jodå govänner, Nintendo har prånglat ut ytterligare en välgjord och välsmord kassett med vår favorit bland stereotypa knubbiga rörmokare med postadress Brooklyn (så var det förr iallafall, kanske är det retconnat nuförtiden, som det heter). Eder tillgivne har gjort sitt bästa för att delge världen sin lärda åsikt, men i rådande pandemitider har det visat sig att tid till att spela och skriva emellanåt är en bristvara, vilket föranleder att denna recension inte publiceras förrän en månad efter release. Så kan det gå.

Det sägs att Nintendos stora stjärna Mario figurerar i över 250 titlar. Det är dags för världens kanske spänstigaste rörmokare att putsa siffrorna med två nya. Eller ja, en och en halv. Typ. Det handlar nämligen om ett gammalt och ett nytt spel, kombinerat på en liten pyttig Switch-kassett, så kallat multicart. Lite kul lösning som förekom oftare förr, men som senast verkar ha använts till 3DS i form av Pac Man & Galaga Dimensions från 2011 (men Wikipedias vördade skribenter har ännu icke tänkt på Super Mario 3D All-stars som kom förra året).

Super Mario 3D World i fyrspelarläge är sällan så här synkat.

Först har vi alltså Super Mario 3D World som strängt taget inte är ett nytt spel utan en renoverad variant av ett Wii U-släpp. Utöver mer kräm i grafiken sägs spelfigurerna ha lite mer spring i benen och klättervillighet jämfört med föregångaren, samt några nya Amiibos. Eftersom vi recenserade grundspelet redan 2013 blir jag inte långrandig nu, men konstaterar att konceptet med flerbottnad bana istället för helt linjärt plattformsspel gör det lite intressantare. Upplägget delar vissa element med Super Mario 3D Land som kom till Nintendo 3DS 2011. Där gjordes stor affär av enhetens 3D-funktion för att få full effekt i gameplay, vilket undertecknad med astigmatiskt brytningsfel inte hade så mycket nöje av.

Vi vänder raskt blad och kikar på Bowser’s Fury som faktiskt är det nya här – ett faktiskt nytt spel – och inte bara en expansion till ovanstående som man lätt kan få för sig. Dessutom får man välja direkt på startskärmen vilket av spelen man vill spela och slipper låsa upp eller liknande.

Bowser’s Fury plockar välbekanta teman och mekanik från nyss nämnda Super Mario 3D World, som den synnerligen inarbetade kattgrejen och kombinerar med öppen värld och 3D-plattformande à la exempelvis Super Mario Sunshine.


Till skillnad från Sunshine där Bowser Jr är boven, sluter han här tillfällig vapenvila med Mario för att spöa/rädda pappa Bowser som blivit monstruöst stor och svinarg.  När Mario sprungit runt och plockat shines en stund dyker arga Bowser upp och muckar medelst eld och annat varmt, och då hjälper inte vanliga superkattklockor, utan Mario får ta till gigaklockan som gör honom lika stor. Veritabelt kaiju-kalas alltså.

”Öh, Bowser! Mucka med nån i din egen storlek!”

Jag får viss Sunshine-nostalgi (det första spelet jag köpte till GameCube en gång i tiden), men saknar exempelvi sagda spels funktion med högre hopp vid flera knapptryck. Som vanligt har jag svårt med pricksäkerheten när det gäller att hoppa på fiender i 3D-miljö, men det är förstås en vanesak. Likaså blir jag som vanligt distraherad av den öppna världen och jönsar runt med irrelevanta grejer istället för att lösa uppgifter i relation till spelets mål. Enligt klassisk modell låser insamling av shines med jämna mellanrum upp nya banor med nya mekaniker.

Vår nye sidekick Bowser jr är behjälplig med att daska till fiender med sin magiska pensel, samla annars onåbara mynt samt hitta hemliga block och liknande. I enspelarläge gör han sånt automagiskt, eller går dit du pekar på Switchens skärm eller med en liten pekare som styrs av ett knapptryck på kontrollen. Det går också att ge en medspelare i uppdrag att styra parveln, men åtminstone mitt sjuåriga barn roades inte storligen. Törhända passar det en luttrad spelare bättre.

Gigaklockorna som gör Mario stor som ett hus är täckt med ondsint klydd och måste låsas upp med shines.

Föga förvånande så kan man endast svårligen hitta något att kritisera när det kommer till grafik eller ljud. Möjligen kan den för Mariospel typiska trevliga skvaljazzen i soundtracket beskyllas för att vara lite väl klinisk, men det är inget ovanligt när det gäller musik i japanska spel.

Totalt sett är jag inte direkt begeistrad, men det är ju i stort sett alltid roligt att spela Mariospel. Kikar jag på vad andra recensenter säger så är den stora behållningen med släppet snarast det hejdundrande kaoset som kan skapas i 3D World med fyra spelare. Jag kan absolut tänka mig att ta mig tid till att spela klart även Bowsers’s Fury såsom varande ett kortare spel, men jag har inte heller några större problem med att lägga ifrån mig kontrollen.

Bra
  • Kul med två spel på en kassett
  • Bra att man inte dragit sig för att finslipa det gamla spelet
  • Lite nyskapande att ha Bowser jr som sidekick
Sämre
  • Saknar en del moves från tidigare spel
  • Gigastriderna antiklimaktiska
  • Jobbigt för oss som blir distraherade av öppen värld
6
Skapligt
Jag gillar mest av allt de gamla spelen, och tidiga konsoler i all ära, men textbaserat och ASCII-grafik ligger också högt på listan. Moderna spel med retrokänsla går också bra om det kniper, och egentligen är det nog innovativitet med enkla medel som fascinerar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.